getingen
En geting surrar
oupphörligt i uterummet
där jag dricker morgonkaffet.
Söker friheten mot vägg och glas.
Tystnar på vinrankans
utsträckta stam
för en stund.
Men snart är
den rastlösa flykten
åter igång.
Jag har ställt en dörr
på vid gavel.
En tioprocentig möjlig
väg ut.
Känner du det inte,
lilla vän?
Det friska vindflödets fart över fältet,
den gröna dammens rörelse av koifiskens stjärt,
de feta solrosornas dans
det höga klockspelets spröda sång?
De gör sitt bästa för att nå oss här.
Kom ut! Här inne krymper din värld och ditt liv.
Men nej. Kanske en geting glömmer sitt ursprung fort.
Som jag glömmer
den frihet jag
ständigt
kallas till.