Tankar
Om hött och bött, som de sa därhemma i Västerbottens inland. Om viktigt och oviktigt. Om smått och stort. Om livet som kom till mig och särskilt det som klingade extra starkt.
Och så flyr vi paradiset om och om igen. Fast vi egentligen vill stanna, öppna, bli synliga och kända. Fast vi djupast sett längtar efter varann. Längtar efter att få höra till. För det är väl det paradiset är? Inte perfektion. Men kärna. Inte ängslig distans. Men närhet. Inte främlingskap. Men tillit. Dörren till paradiset stänger vi ibland hårt och tror att det inte längre är för oss. Det är sorgligt. Men det behöver inte vara så.
Läs merVad vill du? frågar Gud. Det är inte den lättaste frågan att svara på. Viljan kan vara som den osynliga flickan och inte klinga mer än den lilla pinglan runt hennes hals. Vad vi innerst inne vill kan ta ett liv för några av oss att lista ut.
Läs merEn dag när vi ser tillbaka på den här tiden önskar jag att vi sätter oss så nära varann att vi kan känna varandras andetag. Och jag önskar att vi skriver en gemensam berättelse om vad vi var med om. Jag önskar att vi inte bestämmer oss för att stryka streck över något. Jag önskar att vi stryker under allt det vi lärde oss. Med beslutsamma röda streck. Rött som stoppsignal. Rött som blod. Rött som känslor. Rött som kärlek. Rött som ande. Rött som vårens första tulpan. Rött som Corona-blommor.
Läs merJag läser meddelandet om och om igen. Jag kan inte förstå vad jag läser. Jag brukar låta såna berättelser rinna av mig. Jag brukar försöka tänka att det låter som en fras hämtad ur Game of thrones, att det handlar om trångsynthet och okunskap. Jag brukar säga: “bry dig inte, min vän. Det är litet, det är snålt och snävt. Kärleken är större än allt. Älska vem du vill.”
Läs merIngen gav mig hela berättelsen. Ingen berättade vad det betyder att gå på vatten. Ingen berättade då att tron bara kan väckas av Gud. Ingen gav mig Petrus hela berättelse, att många fler misslyckanden låg framför honom och att det är så det är att vara människa. Ingen berättade att Petrus ändå till sist skulle sitta vid elden med honom som betyder så mycket och tala om kärleken som trons utgångspunkt, trons vagga, trons födelsehav.
För några dagar sen la en kollega ut en utmaning på sociala medier. Ville vi ta utmaningen att avstå från att kritisera under en veckas tid? Vi fick tolka utmaningen som vi ville och möjlighet att dela erfarenheter i en kommentarstråd om vi ville. Många tackade ja. Nån tackade vänligt för inlägget men avböjde för egen del, eftersom hen ville behålla möjligheten att höja sin röst mot maktmissbruk.
Jag antog utmaningen full av tillförsikt. ”Hur svårt kan det va´?”
Läs merDet är rätt många år sen det nådde fram till mig. Det liksom sipprade in långsamt och envist. Jag minns så väl var på kroppen jag såg det först. Händerna.
Läs merJimmy ber artigt om vår uppmärksamhet i tunnelbanevagnen. Han säger att han är hungrig och längtar efter en dusch.
Läs mer”Varför går vi till kyrkan, Liza? Varför är det så viktigt? ” Hon är till en början besvärad i tonen.
Läs merVarje kväll efter nio sitter han där på marken på samma tygstycke, under samma gatlykta mitt på breda promenadstråk där vi passerar på vår väg hem till hotellet från kvällsmiddagen nere i hamnen. Gatumusikanten i Puerto de Mogan.
