ord i metall

flagor av silver

på vattenytan här i viken

bländar mig

men svärtan

bakom udden

är vred och

öronbedövande

jag sitter alldeles stilla

i skönheten jag tog

för givet

i livet jag trodde

var evigt

och ser dig inte längre där

och havets klagan

blandas med din

du är inte god

du är ett

rop

från smärtans

djup

du är ord

i skimrande metall

på sura

oceaners

hud

Föregående
Föregående

att skilja ljuset från mörkret

Nästa
Nästa

hellre utan piedestaler