vid ålstens äng

och dagen går mot kväll 

vid Ålstens äng

du leder mig och tar mig lätt vid handen

kanhända är det badbart 

alldeles snart

vi böjer oss och rör den vita sanden

och pilen med sin 

grova kluvna stam

rör vattenytan bak

och gräset fram 

och mitt i läkta klykan 

vilar unga barnet mitt

och hjärtat rörs av alla levnadsbanden

och kvällen faller tyst 

på ålstens jord

jag sitter tyst och vilar mitt i stunden

jag tackar för ett liv 

en kort sekund

mitt ögonblick i just den sjövikslunden

där splittring kan bli 

rymd och möjlighet

och kronor sträckas 

längre än jag vet

och när vi vandrar hemåt 

är jag trygg som barn i träd

till växt och tid är all min tillit bunden