En gud som liknar muminmamman

Predikan Bönsöndagen 17 maj 2020, Liza L Lundkvist

Texter:
1 Kung 3:5-14 Rom 8:24-27 Matt 6:5-8

I en av Tove Janssons berättelser knackar det en kväll på dörren och in kliver den förnuftiga Tootiki. Med sig har hon en flicka. Det är något alldeles särskilt med henne. Bara en liten pingla runt hennes hals är synlig. Hon själv är osynlig efter besvärliga erfarenheter i sitt förra fosterhem. Muminmamman ställer iordning vindskammaren och syr en klänning men gör i övrigt inte så stor sak av att flickan är där. I hemlighet forskar hon desto mer efter hur man får någon osynlig att vilja visa sig igen? Muminmamman njuter av att lära sig mer om hur det är för andra. Det står till och med att hon har ”förskräckligt roligt.”

Dagarna går och flickan Ninni får följa med i familjens bestyr och hon håller sig alldeles särskilt nära muminmamman. Hon blir allt tryggare och en dag är det bara ansiktet som inte syns. De befinner sig vid havet och mumminpappan vill skämta med mumminmamman och viskar till de övriga att de ska skrämma henne lite där hon står. Ninni som tror att de ska kasta henne i det mörka vattnet, vet plötsligt vad hon vill, omsorgen om muminmamman blir ilska istället för vaghet, Ninni sätter sina vassa tänder i pappans svans och han åker själv i vattnet. När alla tittar upp ser de en rödlätt flicka med uppnäsa, fräsandes som en katt. Nu är hon helt synlig.

Vad vill du? frågar Gud. Det är inte den lättaste frågan att svara på. Viljan kan vara som den osynliga flickan och inte klinga mer än den lilla pinglan runt hennes hals. Vad vi innerst inne vill kan ta ett liv för några av oss att lista ut. Det bekräftar också Paulus. Viljan kan vara kuvad sedan livets första dag. Den kan ligga dold bakom förväntningar, bakom normer, bakom konsumtionskulturens agenda om vad jag borde vilja. Så till den grad att jag tror att jag vet vad jag vill ha. Till och med tron kan bli en arena för att slippa möta min vilja. Vi ber: ”Gud, ske din vilja, inte min.” Och tänker att den av nödvändighet måste vara något annat än vår egen. Hur vet vi att det är så?

Vad vill du? frågar Gud Salomo. Salomo är fortfarande ung och har just förlorat sin pappa och ärvt kungariket. Hans första tid som kung blir krånglig. Han har svårt att veta vem han kan lita på. Han beger sig till offerplatsen Givon utanför Jerusalem. En plats för bön. För överlämning. En plats för att skala bort intryck och flöden, en kammare för Salomo. Där stannar han över natten.

Gud försöker nå fram. Lockar på Salomo i drömmen om natten. Ställer den indirekta frågan som ger honom utrymme att själv förstå vad han vill. Be om vad du vill. Jag skall ge dig det. Där i natten förstår Salomo sig själv och vad han behöver för att kunna leva sitt uppdrag med hjälp av Gudsfråga. Han vet nu vad han vill. Han vill få insikt om rätt och fel. Han vill ha hjälp att fatta kloka beslut. Salomos vishet börjar i erfarenheten av maktlöshet.

Vad vill du?

—————————————————————

Det jag innerst inne vill är inte alltid så tydligt och så synligt. Som Salomo kan jag behöva en och annan natt för att det ska klarna. Jag kan behöva tid, livet som går, erfarenheter, både besvärliga och utmanande för att förstå mig på mig själv. Kanske behöver jag en kammare, en ensamhet där allt blir tyst. Eller samtalspartners i vänner, poesi, musik eller litteratur. För den som tror är hela livet ett bönerum.

Det finns en intimitet i bönen, det stora livssamtalet: Vi vet ju egentligen inte hur vår bön ska vara, säger Paulus. Vi får ibland bara vila nära Guds hjärta. Anden ropar utan ord. Och här kan inte ske några missförstånd: Gud som känner våra hjärtan vet vad anden menar. Det verkar som att Gud för samtal med sig själv om oss.

Under Bönsöndagen kläds kyrkan i den vita färgen - de! djupa glädjens färg. jag tänker mig gud som muminmamman. hon rör sig sig i mitt liv, vakar över mig, lite på avstånd, kommer nära ibland, lockar på mig i min ängslighet. Tvingar sig aldrig på. njuter av varje framsteg jag gör i att lära känna mig själv och livet jag fick. Varje äkta del av mig som blir synlig, är Gud innerligt intresserad av. Och när jag till sist säger: nu vet jag vad jag vill, då spricker Guds ansikte upp i ett leende som lyser upp hela världen.

En buddhaljusstake från Indiska

”Varför går vi till kyrkan, Liza? Varför är det så viktigt? ”

Hon är till en början lite besvärad i tonen, trots att vi gemensamt kommit fram till att hon aldrig kommer att tvingas dit. Hon får följa med. Om hon vill. Jag anar att det missnöje hon ger uttryck för handlar om en spegling av det egna, längtan hem, kanske också efter den egna religiösa traditionen. Och så gott jag kan, ger jag mina skäl till varför jag behöver kyrkorummet och gudstjänsten. Varför jag behöver min religiösa tradition. 

Jag behöver stillheten som kontrast till hög puls och stress. Jag behöver symbolerna och musiken för att orden inte räcker till, jag behöver psalmerna, poesin, bönerna, bildspråket som rör sig i gränsområden, ikonerna att bli sedd av. Och jag behöver de andra här intill. de som också vill.  

”Du pratar som dom därhemma.... ”, säger hon eftertänksamt.

Hon är knappt tonåring, uppvuxen i en buddistisk tradition där givande och meditation är avgörande för frälsning. Hon tror att det är viktigt hur hon lever. För det kommer att bestämma vad hon gör i nästa liv. Att hon för varje nytt liv kommer att bli klokare. Det har dom därhemma sagt.

Här i vårt svenska, kristna hem har hon inte längre den naturliga kopplingen till sederna. Till promenaderna till templet. Till recitationen på pali, det magiska språket. Till den kryddstarka maten, naturligt delad med munkarna. Jag anar att hon saknar det. Och jag tänker på att det måste vara svårt att vara långt hemifrån. 

I julklapp får hon en buddhaljusstake, en billig kopia från Indiska. Vi bestämmer oss för att göra ett enkelt, gemensamt altare med plats för Buddha och Jesus, blåbärsris och ett ljus. Det blir min plats för bön under fastan och hennes när hon vill. Det är ett märkligt stilleben som väcker motstridiga tankar, men jag bestämmer mig för att se det gemensammas möjlighet. Sökandet efter stillhet och frihet från komplexa och tvångsmässiga tankar. Tron att bön eller meditation gör skillnad för mig själv och för världen. 

Det är mitt tafatta sätt att säga till henne: "Var rädd om det du har och tänk på det du har med dig hemifrån. Min kyrka ska inte ta det ifrån dig. Inte om jag får bestämma. Om du stannar här,  kanske du en dag kommer att finna min kyrka som en god plats för din meditation. Även om där inte finns några munkar. Kanske du kommer att hitta andra sätt att ge dina gåvor. Omtolka och anpassa. Hitta engagemang och samhörighet. Och hitta tillbaka hem. "

Och jag närmar mig något väsentligt: min egen tro och dess uttryck blir belyst, ställs på sin spets. Berättelserna, sångerna, gudstjänsten, gemenskapen, kyrkan. De betyder något. Inte bara som ett fritidsintresse. Inte bara som en arbetsplats.

Men de är som en spegel. Där jag anar ett av Guds många ansikten.