Om att lära sig gå på vatten

Också jag har som barn suttit framför en flanellograftavla och sett bibelberättelsen om Jesus som går på vattnet. Jag har sett hans vän Petrus, impulsiv och driven men också rädd och i kaos, kliva ut på vattenytan för att nå honom som betyder så mycket. Jag har sett Petrus misslyckas och Jesus har svarat att han är svag i tron. Och när Petrus har misslyckats och sjunkit har tolkningen ekat högt i rummet. Vi måste tro på Jesus för att kunna gå på vatten. Och den lilla flickan i mig visste inte att det fanns mer än det jag såg på den färgglada tygskärmen. Så länge levde jag med tanken att det var viktigt att lära sig gå på vatten. att det var möjligt. det enda möjliga om en ville vara en troende. Men som en glasskärva i en hand skavde den, blev aldrig något helt, jag brann av frågor jag inte visste att en kan ställa.

Ingen gav mig hela berättelsen. Ingen berättade vad det betyder att gå på vatten. Ingen berättade då att tron bara kan väckas, aldrig kämpas fram. Ingen gav mig Petrus hela berättelse, att många fler misslyckanden låg framför honom och att det är så det är att vara människa. livet skulle skava som skärvor i en hand, många gånger, också för petrus. han som ändå gick några ögonblick på vatten. han som blev utsedd till klippa. satan, svikare, räddhågsen stackare. skulle han också vara. Ingen berättade att Petrus ändå till sist skulle sitta vid elden med honom och tala om kärleken som trons utgångspunkt, trons vagga, trons födelsehav. “Petrus, älskar du mig?” “Du vet allt.”

Ingen gav mig de skärvor som passade till den vassa i min tunna hand.

Inte kan vi lägga hela bilden redan som barn, det är sant. Om vi får ett helt liv klarnar en del och blir något annat än det var när vi var små.

Men om vi vuxna har en större bild, om vi känner något av myterna, de gamla berättelserna om mänsklighetens erfarenheter, vad är det som gör att vi ger våra barn just de delar som skaver mest? De som skapar rädsla, skam och frågor? Vad är det som gör att vi inte väljer att ge slutbiten: den som handlar om kärlek och tillit? Eller den bit som säger: det kommer att bli bra.

Kanske för att vi själva ännu inte har förstått. Kanske för att vi själva ännu inte tror. Kanske för att vi själva ännu inte har tillit. Kanske för att vi ännu inte vågat erövra språket för tron.

Att ge sig ut i det är nämligen som att gå på vatten.

Och aldrig är det för sent.

En buddhaljusstake från Indiska

”Varför går vi till kyrkan, Liza? Varför är det så viktigt? ”

Hon är till en början lite besvärad i tonen, trots att vi gemensamt kommit fram till att hon aldrig kommer att tvingas dit. Hon får följa med. Om hon vill. Jag anar att det missnöje hon ger uttryck för handlar om en spegling av det egna, längtan hem, kanske också efter den egna religiösa traditionen. Och så gott jag kan, ger jag mina skäl till varför jag behöver kyrkorummet och gudstjänsten. Varför jag behöver min religiösa tradition. 

Jag behöver stillheten som kontrast till hög puls och stress. Jag behöver symbolerna och musiken för att orden inte räcker till, jag behöver psalmerna, poesin, bönerna, bildspråket som rör sig i gränsområden, ikonerna att bli sedd av. Och jag behöver de andra här intill. de som också vill.  

”Du pratar som dom därhemma.... ”, säger hon eftertänksamt.

Hon är knappt tonåring, uppvuxen i en buddistisk tradition där givande och meditation är avgörande för frälsning. Hon tror att det är viktigt hur hon lever. För det kommer att bestämma vad hon gör i nästa liv. Att hon för varje nytt liv kommer att bli klokare. Det har dom därhemma sagt.

Här i vårt svenska, kristna hem har hon inte längre den naturliga kopplingen till sederna. Till promenaderna till templet. Till recitationen på pali, det magiska språket. Till den kryddstarka maten, naturligt delad med munkarna. Jag anar att hon saknar det. Och jag tänker på att det måste vara svårt att vara långt hemifrån. 

I julklapp får hon en buddhaljusstake, en billig kopia från Indiska. Vi bestämmer oss för att göra ett enkelt, gemensamt altare med plats för Buddha och Jesus, blåbärsris och ett ljus. Det blir min plats för bön under fastan och hennes när hon vill. Det är ett märkligt stilleben som väcker motstridiga tankar, men jag bestämmer mig för att se det gemensammas möjlighet. Sökandet efter stillhet och frihet från komplexa och tvångsmässiga tankar. Tron att bön eller meditation gör skillnad för mig själv och för världen. 

Det är mitt tafatta sätt att säga till henne: "Var rädd om det du har och tänk på det du har med dig hemifrån. Min kyrka ska inte ta det ifrån dig. Inte om jag får bestämma. Om du stannar här,  kanske du en dag kommer att finna min kyrka som en god plats för din meditation. Även om där inte finns några munkar. Kanske du kommer att hitta andra sätt att ge dina gåvor. Omtolka och anpassa. Hitta engagemang och samhörighet. Och hitta tillbaka hem. "

Och jag närmar mig något väsentligt: min egen tro och dess uttryck blir belyst, ställs på sin spets. Berättelserna, sångerna, gudstjänsten, gemenskapen, kyrkan. De betyder något. Inte bara som ett fritidsintresse. Inte bara som en arbetsplats.

Men de är som en spegel. Där jag anar ett av Guds många ansikten.