Lilla vit och tacksamheten

Det börjar som en skälvning 
inuti. 
Inte mer. 
Den rör vid cell och nerv, 
den rör min hud. 
Och fyller varje tomrum 
med sin ton. 
Klar och mjuk. 

Mitt hjärta slår 
och munnen ler 
och mina trötta ögon ser. 

Och ögonlock och panna vänds till ljus 
och var bekymmersfåra slätas ut. 

Som Lilla Vit 
tar sats i dans 
på ljus lavendels strå. 
Så dansar jag 
på fastans äng 
där kärlek är min våg. 
All klagan vilar här 
och inget annat mättar mig 
än att jag är i Dig 

Till sist är tacksamheten 
allt jag är.