En buddhaljusstake från Indiska

”Varför går vi till kyrkan, Liza? Varför är det så viktigt? ”

Hon är till en början lite besvärad i tonen, trots att vi gemensamt kommit fram till att hon aldrig kommer att tvingas dit. Hon får följa med. Om hon vill. Jag anar att det missnöje hon ger uttryck för handlar om en spegling av det egna, längtan hem, kanske också efter den egna religiösa traditionen. Och så gott jag kan, ger jag mina skäl till varför jag behöver kyrkorummet och gudstjänsten. Varför jag behöver min religiösa tradition. 

            Jag behöver stillheten som inbjuder till eftertanke och bön som kontrast till hög puls och stress. Jag behöver symbolerna, musiken och psalmerna, de formulerar på ett alldeles särskilt språk min tro och hjälper till att ge den kontur. Jag behöver också bilder och ord om Gud att förhålla mig till, att kämpa med och att vila i. Och jag behöver möta andra. 

”Du pratar som dom därhemma.... ”, säger hon eftertänksamt.

Hon är knappt tonåring, uppvuxen i en buddistisk tradition där givande och meditation är avgörande för frälsning. Hon tror att det är viktigt hur hon lever. För det kommer att bestämma vad hon gör i nästa liv. Att hon för varje nytt liv kommer att bli klokare. Det har dom därhemma sagt...

             Här i vårt svenska, kristna hem har hon inte längre den naturliga kopplingen till sederna. Till promenaderna till templet. Till recitationen på pali, det magiska språket. Till den kryddstarka maten, naturligt delad med munkarna. Jag anar att hon saknar det. Och jag tänker på att det måste vara svårt att vara långt hemifrån. 

             I julklapp får hon en buddhaljusstake, en billig kopia från Indiska. Vi bestämmer oss för att göra ett enkelt, gemensamt altare med plats för Buddha och Jesus, blåbärsris och ett ljus. Det blir min plats för bön under fastan och hennes när hon vill. Det är ett märkligt stilleben som väcker motstridiga tankar, men jag bestämmer mig för att se det gemensammas möjlighet. Sökandet efter stillhet och frihet från komplexa och tvångsmässiga tankar. Tron att bön eller meditation gör skillnad för mig själv och för världen. 

              Det är mitt tafatta sätt att säga till henne: "Var rädd om det du har och tänk på det du har med dig hemifrån. Min kyrka ska inte ta det ifrån dig. Inte om jag får bestämma. Om du stannar här,  kanske du en dag kommer att finna min kyrka som en god plats för din meditation. Även om där inte finns några munkar. Kanske du kommer att hitta andra sätt att ge dina gåvor. Omtolka och anpassa. Hitta engagemang och samhörighet. Och hitta tillbaka hem. "

            Och jag närmar mig något väsentligt: min egen tro och dess uttryck blir belyst, ställs på sin spets. Berättelserna, sångerna, gudstjänsten, gemenskapen, kyrkan. De betyder något. Inte bara som ett fritidsintresse. Inte bara som en arbetsplats.

             Men de är som en spegel. Där kan jag få ana ett av Guds många ansikten.