Gatumusikanten i Puerto de Mogán

Varje kväll efter nio sitter han där på marken på samma tygstycke, under samma gatlykta mitt på breda promenadstråk där vi passerar på vår väg hem till hotellet från kvällsmiddagen nere i hamnen. Gatumusikanten i Puerto de Mogan. 

Vi har ätit oss stinna och druckit oss glada och låtit semesterruset vagga oss. Vi är gäster här och får allt vi vill ha och kan betala för. Det här livet är lätt. Vi njuter. Värmen är det bästa. Och havet. Men livet här är också mycket förföriskt. Tillvaron för de allra flesta i världen är inte lyxhotell och drinkar vid poolen. Det tänker jag på hela tiden. Kan jag vara här? Samvetet snurrar en stund varje dag.

Nu är jag det. Och jag vill vara här. Jag försöker ta emot varje dag som en lärdom, också här. Det slår mig att inte ens denna sagolika plats är en god plats om man inte också har mänsklig gemenskap, vänskap och närhet, trygghet och kärlek och allt det där andra som gör liv till liv. 

Han har stripigt hår och tjocka rökfärgade glasögon, smutsiga shorts och sandaler av plast. Han var också en gäst här i Mogán en gång, kanske för längesedan. Varför blev han kvar här? Jag känner igen honom när jag kommer närmre. Jag såg honom vandra längs strandpromenaden häromdagen, intensivt talandes för sig själv på franska . Han kryssade ensam mellan turisterna, lite skyggt och rastlöst och aktade sig noga för att nudda vid någon enda av dem. Det är i alla fall vad jag tycker mig ha sett. Och ändå vet jag ingenting. 

Nu sitter han ihopsjunken och koncentrerad över en orangefärgad upp-och nervänd tom gasbehållare av plåt. Vi kastar ett mynt i hans korg, bevakad av en stor vit mjukis-råtta som han balanserat över korgens kant. Ibland tar han en rökpaus eller stannar upp i spelandet för att räkna slantarna. Han ser aldrig upp på oss från sin värld. 

Men han spelar på plåten med tygklädda klubbor. Med tre toner skapar han musik. Han slår an varje ton som om han la färg på en duk, arbetade med en väv, klädde ett spädbarn eller bakade ett bröd. Han är så varsam med varje ton som om den gamla buckliga plåtburken var av glas. Han lyssnar till dem alla en och en innan han sätter nästa i rörelse. Det är en märklig studie i varande. 

Tillbaka på våra hotellrum lämnar vi våra balkongdörrar öppna. Tonerna når ända in. Vi somnar till dem, de flesta av oss. Själv saknar jag honom när han tystnar.

Kanske spelar han för sin egen skull. För att han kan, för att han tycker om det eller för att han behöver några cent. Kanske han spelar för oss för att påminna oss om två av livets viktiga byggstenar enkelhet och stillhet. Antagligen vet han inte om vad han tillför det lilla resesällskapet från Sverige. 

Innan natten drar mig ner i sömn, ber jag: Gud. Också här kom du till mig. Inte i överflödets sorglösa rum. Men precis i utkanten av allt detta, i det fria. Genom en trashanks omsorg i Mogans mörker.