En gud som liknar muminmamman
Predikan Bönsöndagen 17 maj 2020, Liza L Lundkvist
Texter:
1 Kung 3:5-14 Rom 8:24-27 Matt 6:5-8
I en av Tove Janssons berättelser knackar det en kväll på dörren och in kliver den förnuftiga Tootiki. Med sig har hon en flicka. Det är något alldeles särskilt med henne. Bara en liten pingla runt hennes hals är synlig. Hon själv är osynlig efter besvärliga erfarenheter i sitt förra fosterhem. Muminmamman ställer iordning vindskammaren och syr en klänning men gör i övrigt inte så stor sak av att flickan är där. I hemlighet forskar hon desto mer efter hur man får någon osynlig att vilja visa sig igen? Muminmamman njuter av att lära sig mer om hur det är för andra. Det står till och med att hon har ”förskräckligt roligt.”
Dagarna går och flickan Ninni får följa med i familjens bestyr och hon håller sig alldeles särskilt nära muminmamman. Hon blir allt tryggare och en dag är det bara ansiktet som inte syns. De befinner sig vid havet och mumminpappan vill skämta med mumminmamman och viskar till de övriga att de ska skrämma henne lite där hon står. Ninni som tror att de ska kasta henne i det mörka vattnet, vet plötsligt vad hon vill, omsorgen om muminmamman blir ilska istället för vaghet, Ninni sätter sina vassa tänder i pappans svans och han åker själv i vattnet. När alla tittar upp ser de en rödlätt flicka med uppnäsa, fräsandes som en katt. Nu är hon helt synlig.
Vad vill du? frågar Gud. Det är inte den lättaste frågan att svara på. Viljan kan vara som den osynliga flickan och inte klinga mer än den lilla pinglan runt hennes hals. Vad vi innerst inne vill kan ta ett liv för några av oss att lista ut. Det bekräftar också Paulus. Viljan kan vara kuvad sedan livets första dag. Den kan ligga dold bakom förväntningar, bakom normer, bakom konsumtionskulturens agenda om vad jag borde vilja. Så till den grad att jag tror att jag vet vad jag vill ha. Till och med tron kan bli en arena för att slippa möta min vilja. Vi ber: ”Gud, ske din vilja, inte min.” Och tänker att den av nödvändighet måste vara något annat än vår egen. Hur vet vi att det är så?
Vad vill du? frågar Gud Salomo. Salomo är fortfarande ung och har just förlorat sin pappa och ärvt kungariket. Hans första tid som kung blir krånglig. Han har svårt att veta vem han kan lita på. Han beger sig till offerplatsen Givon utanför Jerusalem. En plats för bön. För överlämning. En plats för att skala bort intryck och flöden, en kammare för Salomo. Där stannar han över natten.
Gud försöker nå fram. Lockar på Salomo i drömmen om natten. Ställer den indirekta frågan som ger honom utrymme att själv förstå vad han vill. Be om vad du vill. Jag skall ge dig det. Där i natten förstår Salomo sig själv och vad han behöver för att kunna leva sitt uppdrag med hjälp av Guds fråga. Han vet vad han vill be om. Han vill få insikt om rätt och fel. Han behöver hjälp att fatta kloka beslut. Salomos vishet börjar i erfarenheten av maktlöshet och att han behöver hjälp.
Vad vill du? Vad skulle ditt svar till Gud vara?
—————————————————————
Det jag innerst inne vill är inte alltid så tydligt och så synligt. Men det är vad Gud frågar efter. Som Salomo kan jag behöva en och annan natt för att det ska klarna. Jag kan behöva tid, livet som går, erfarenheter, både besvärliga och utmanande för att förstå min inre människas verkliga behov. Kanske behöver jag en kammare, en ensamhet där allt blir tyst. Eller samtalspartners i vänner, poesi, musik eller litteratur. För den som tror är hela livet ett bönens rum.
Det finns en intimitet i bönen som Gud själv är djupt involverad i: Vi vet ju egentligen inte hur vår bön ska vara, säger Paulus. Vi får ibland bara vila nära Guds hjärta. För Anden ropar utan ord. Och här kan inte ske några missförstånd: Gud som känner våra hjärtan vet vad anden menar. Det verkar som att Gud för samtal med sig själv om oss.
Under Bönsöndagen kläds kyrkan i den vita färgen - de! djupa glädjens färg. Som muminmamman rör sig Gud i våra liv, vakar över oss, lite på avstånd, kommer nära ibland, lockar på oss i vår ängslighet. Tvingar sig aldrig på. Gud njuter som muminmamman av varje framsteg vi gör i att lära känna oss själva. Varje äkta del av oss som blir synlig, är Gud innerligt intresserad av. Och när vi till sist säger: Gud, nu vet jag vad jag vill, då spricker Guds ansikte upp i ett leende som lyser upp hela världen.