Rött som Corona-blommor

Alla reaktioner är normala. Det är situationen som är onormal. 

Så står det i mina anteckningar från krishanteringskursen. Jag har strukit under med beslutsamma röda streck. Rött som stoppsignal. Rött som blod. Rött som känslor. Rött som kärlek. Rött som ande. Rött som vårens första tulpan. Rött som Corona-blommor.

Vi reagerar olika nu. Några härbärgerar sina känslor. Behåller sans och rationalitet. Några fattar beslut. Om lagändringar såväl som gemensamma strategier. Några samlar oss i helt andra typer av handlingar. Som gemensam balkongsång och matkasseleveranser. 

Det finns också andra reaktioner. Vi blir arga. Vi blir rädda. Vi blir skamsna. Vi kapslar in oss. Vi blir utåtagerande. Vi blir domedagsreligiösa. Vi blir syndabocksorienterade. Vi blir misstänksamma. Vi söker svar. Vi blir nyfikna. Vi blir modlösa. Vi blir märkligt hoppfulla. 

Vi reagerar olika nu. Några av oss har utvecklat hård hud för att vi vet allt om utsatthet. Några av oss är oerfarna i kriser, blir självupptagna och slåss för en bit papper. Några ger upp. Några vill stänga. Några vill öppna. 

Mänskligheten delar en situation. En erfarenhet. Ett hot mot det vi känt som normalt. Men vi delar något betydligt större än så. En utmaning att bejaka vad mänsklighet är. 

Att leva som mänsklighet är se den andre fast jag inte tycker om vad jag ser. Att lyssna fast jag inte riktigt vet om jag förstår. Att inse att jag är en del i något större än mig själv. Att respektera att du kan vara på en annan plats än jag och veta att jag själv inom kort kan vara där du är nu. Att erkänna det svåra i att leva tillsammans men också att det faktiskt är det vi är gjorda för. Och tro att vi klarar det.

En dag när vi ser tillbaka på den här tiden önskar jag att vi sätter oss så nära varann att vi kan känna varandras andetag. Och jag önskar att vi skriver en gemensam berättelse om vad vi var med om. Jag önskar att vi inte bestämmer oss för att stryka streck över något. Jag önskar att vi stryker under allt det vi lärde oss. Med beslutsamma röda streck. Rött som stoppsignal. Rött som blod. Rött som känslor. Rött som kärlek. Rött som ande. Rött som vårens första tulpan. Rött som Corona-blommor. 

Och jag önskar att de som kan, skrattar åt eländet och att vi andra skriver och målar och sjunger om det. Jag önskar att vi då lärt oss orden utantill, de som någon sa på en krishanteringskurs en gång innan allt förändrades.

Alla reaktioner var normala. Det var situationen som var onormal.