Nära Betlehem

En kollega och vän berättade för några år sen om en predikan i adventstid hon inte kunde glömma. Prästen hade predikat om att kyrkan och församlingen precis som all mänsklig gemenskap inte är och inte heller kommer att bli fullkomlig. ”Vi lever långt från paradiset”, hade hen sagt och sedan: ”Men aldrig långt från Betlehem”.

Inga mänskliga relationer är perfekta. Inte de som varit och inte de som finns eller som ska bli. Och det är ingen enskild individs fel. Det verkar snarare vara ett villkor i det komplexa människovarat. Vi bär runt på hela vår erfarenhet, på märkliga, outforskade sår, ytor i oss med en särskild känslighet som förr eller senare stöter emot andras ytor. Och när någon blir arg eller ledsen, tycker annorlunda eller på något annat sätt ger uttryck för sig själv, är det lätt att glömma att vi är två olika med varsin ömtålig och sensitiv yta av besvärliga erfarenheter. Att blanda ihop sig med någon annan är lätt. Att tro att den andre är huvudorsak till att jag känner som jag gör är en vanlig fälla att gå i. Och försvaren går på. Vi skyddar oss. Täcker över ännu mer. Det tar sig olika uttryck. Pajkastning. Polarisering. Stålsättning. Kontroll. Eller så drar vi oss tillbaka. Gömmer oss. Raderar så gott vi kan. Och så flyr vi paradiset om och om igen. Fast vi egentligen vill stanna, öppna, bli synliga och kända. Fast vi djupast sett längtar efter varann. Längtar efter att få höra till.

För det är vad paradiset är. Inte perfektion. Men kärna. Inte ängslig distans. Men närhet. Inte främlingskap. Men tillit. Dörren till paradiset stänger vi ibland hårt och tror att det inte längre är för oss. Det är sorgligt. Men det behöver inte vara så.

Det är advent. En tid inför en ankomst. En tid av väntan. Det lyser svagt därframme från ett litet hoppfullt ljus: ett barn i Betlehem. Den känsliga ytan i oss berörs här. Barnet inom oss själva berörs här. Det glömda men alltid närvarande. Det som Gud identifierar sig med. Strax står vi där mitt i julens berättelse, i barnets närhet. Det som kan tillit. Kanske vi då anar vad den berättelsen handlar om. Att Betlehem egentligen är en bakdörr, en dold, trång port in i paradiset.

Min vän hade hört en viktig predikan och återgav den till mig. Jag skrev en dikt efter det. Nu skickar jag den vidare till dig. Med hopp om att vi ska hitta mod att öppna oss för varandra. Allt mer. Fortsatt glad advent!

Nära Betlehem

Vi längtar efter varandra 

och vi gör vad vi kan

Djupt inom oss vilar minnet

likt en lossnad sirlig kompassnål 

från ett förflutet då allt var väl

och vi var ett med varandra

och allt

Det vaknar ibland

Och genom 

vårt hjärtas sköra dörr

tränger skriket från ett nyfött barn

in i våra dagar

in i varje hemligt hopp

in i varje famlande beröring

in i varje dyrbar tår 

in i varje ensamhet

Och vi hör änglar sjunga 

i natten

Ännu lever vi

långt utanför 

paradiset

Men alltid nära 

Betlehem