Rosornas tid eller Konsten att bli gammal
Det är rätt många år sen det nådde fram till mig. Det liksom sipprade in långsamt och envist. Jag minns så väl var på kroppen jag såg det först. Händerna. Jag kände igen min mammas händer, välbekant på ett sätt men ett främmande fenomen på mig själv. Först tänkte jag att det skulle räcka med en bra handkräm, också det ett nytt fenomen. I dyra oljor smord har väl aldrig varit min sång, direkt. Och i nån timme var mina händer lite slätare tills jag tvättat händerna efter ett blöjbyte eller diskat bort midda´n. Jag smorde in händerna allt mer sällan. Jag såg åldrandet komma som en tsunami, ofrånkomlig skulle den dra mig med, min kropp skulle sluta fungera, barnen skulle snart flytta hemifrån och så skulle jag dö. Jag skrev Rosorna strax efter hand-uppenbarelsen, en famlande text som slutar med en fråga: Var mitt liv en hägring? Eller en spegling av en okänd framtid? Idag skulle jag nog ha formulerat den sista frågan något tydligare, men jag tror att jag försökte komma åt ett hopp. Det här livet måste avspegla nåt mer, nåt större. Snälla, säg mig att det är så.
Jag sökte tröst i min trädgård under den tiden och det var väl här som själen fick en aning ro.
Rosor som fått fäste kväver varje liten uppstickare till ogräs eller verkar inte bry sig om det. Rosor är livskraftiga, ogenomträngliga, kompromissar inte och skyddar sin skatt. Skatten. Blommorna. I Norrland är de ofta enkelbladiga och sköra, de kan ha en livstid på en dag om regnet faller nog hårt eller frosten plötsligt återvänder. Jag vet att jag var så otroligt sorgsen varje vår för att jag inte kunde stå ut med att de hade så kort blomning. Men de kunde blomma om. Långsamt sipprade också det in i mig att livet är evigt. De blommar igen och igen. De blommar in i det sista innan de går i vila. De blommar nästa år. Och nästa år.
Ett människoliv är så kort och jag är en individ som tänker på mig och mitt. Jag vill inte försvinna. Rosen tänker inte på sitt. Där den suttit kommer snart en ny och så blir hela dess existens en gåva till världen. Vi människor får inte frid förrän vi inser att vi är precis som de: en sekunds blomning. Sen kommer andra och tar vid ännu en sekund.
I efterhand ser jag rosornas tid som en magisk, tunn tid när evighetens hinna gick att röra vid. Rosornas tid var tät och full av överraskningar, klara tankar, eld i hjärta och vilja. Sinnena var vidöppna och nu efteråt kan jag se att det var en av de rikaste tiderna i mitt liv. Det var som att jag växte i insikten att livet är nu. Jag ville leva för snart skulle det vara över. Det var under den tiden jag tog upp musiken igen efter tio års tystnad. Det var under den tiden jag hade mina flesta sång-jobb i begravningar. Det var under den tiden jag långsamt började ta in modet att tänka mig en framtid som präst. Det var under den tiden jag på något plan släppte kontrollen om mitt eget liv. Det var under den tiden min tro fick fäste i mig på allvar.
Till sist:
Två böcker som söker språket för erfarenheten. Richard Rohrs Falling upward och Wilhelm Schmids Konsten att bli gammal. Richard Rohr är fransicansk präst och beskriver livet som två halvor, där den första handlar om att vi formas till de vi är och den andra är en möjlighet att djupna, ta emot, att dö bort från behovet att vara beundrad och så finna livet, Guds djupaste källa. Kriser och smärta är en viktig fördjupningsplats. Hans beskrivning av livsresan är så omgärdad av barmhärtighet och tillit till att allt blir väl till sist: vi kommer hem. Vi kommer hem. Wilhelm Schmid är tysk filosof och beskriver tio steg till jämnmod på ålderns höst. Ett steg till jämnmod är att ta hand om sina relationer. Han uppmuntrar till livslust men också till att våga dö. Jämnmod. Kanske inte alltid. Men då och då.
Åldrande vän, vi klarar det. Värme Liza