Utmaningen

För några dagar sen la en kollega ut en utmaning på sociala medier. Ville vi ta utmaningen att avstå från att kritisera under en veckas tid? Vi fick tolka utmaningen som vi ville och möjlighet att dela erfarenheter i en kommentarstråd om vi ville. Många tackade ja. Nån tackade vänligt för inlägget men avböjde för egen del, eftersom hen ville behålla möjligheten att kritisera makthavare för behandlingen av asylsökande människor. 

Jag antog utmaningen full av tillförsikt och ro. ”Hur svårt kan det va´?”

Nästa dag ska jag ta morgontåget hem. Min vän skjutsar mig till tåget och följer en otydlig GPS vilket resulterar i att vi hamnar fel i stor-Stockholm. Stressad hinner jag genomsköljas av… kritik. Jodå. På Centralstationen får jag med min urtunga väska kryssa mellan ett flertal sms:ande unga kvinnor som inte verkar se mig över huvudtaget. Och jag känner mig: Frustrerad. Otroligt irriterad. Väl framme vid perrongen får vi vänta några minuter extra på att kliva på tåget och när vi äntligen släpps ombord startar en märklig huggsexa om utrymmet vid tågets entrédörr, inga blickar möts, mycket liten hänsyn visas, trängande morgonirriterade människor vill in, trots att alla har platsbiljetter. Obegripligt. Jag rycks med och lämnar till och med en gammal dam åt sitt öde för att söka mig till min egen vagn. Till mitt försvar poppar paragrafryttaren i mig fram: visst har SJ: en regel om att man bara får ha med sig så mycket bagage som man själv kan bära?

Något obehaglig till mods sätter jag mig på min bokade plats i den tysta kupén, beredd att börja arbeta med några av veckans uppgifter. En familj med en liten flicka har slagit sig ner snett framför mig, flickan sjunger för full hals medan tåget rullar mil på mil och jag tänker: ”Kära föräldrar, är ni medvetna om att ni sitter i tyst avdelning..? I tyst avdelning bokar man sig inte med barn… ”

Så kommer jag ihåg den. Utmaningen. Trötthet och skam kommer först. Men sen kommer också insikten om att vitsen med utmaningen kanske inte alls är att lyckas men att bli medveten om vad kritikens ande berövar mig.

Under en timme hade jag inuti mig själv bråkat med en ofullkomlig tillvaro inte bara en gång, utan flera. Jag hade gått miste om en vy av ett vaknande Stockholm innan morgontrafiken går igång, en vänlig och blommande stad från periferi till centrum badande i morgonsol och jag hade låtit en subtil spänning komma mellan mig och min älskade efter två veckors underbar semester. Jag hade missunnat min själ att värmas av en sjungande tvåårig flicka och missat möjligheten att se en dam med tungt bagage skina upp.

Och kanske finns det för min del ytterligare en vits. Att förstå lite mer om vad nåd är. Detta obegripliga provocerande mirakel som pågår runt oss hela tiden.

För medan tåget rullar sina dryga 65 mil norrut får jag göra en inre resa och jag får ta emot en fin gåva.

Den sjungande flickans pappa vänder sig plötsligt om. Jag ser att han flackar med blicken runt om i vagnen och jag kan ana att han själv känner sig lite orolig. Stör vi? Men han lägger ingen skuld på sitt barn. De hyssjar inte. Tillrättavisar inte. Och när pappan möter min blick, stannar jag kvar i den. Vi ler nästan samtidigt. Kritiken faller som stenar till marken och irritationen är som bortblåst. Allt är väl.

Så, come on, kära utmaning. Jag är redo för dig.