Hur står vi ut med allt som inte är nödvändigt?
foto: www.matildastillvaro.se
Det är en dag i juli. Jag är inne på min första semestervecka och är ännu inte riktigt i ledigheten. Jag vandrar planlöst mellan kylskåp, fåtölj och balkong och bär kaffe, dator, roman och bortglömda pappershögar med mig runt, runt och kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska göra något eller inte. Jag känner mig rastlös och närmast illa till mods. Lyssnar på ett sommarprat så länge. Björn Runge står på tur.
Jag slukar i mig regissörens berättelse om relationer som blir ett enda långt samtal, om mötet med döden som en pånyttfödelse och om motgångarna som förde med sig en bra sak: vi lär oss överleva vid sidan om och måste komma på nya vägar för att ta oss vidare. Men en sak säger han som fastnar mer än annat: Hur står vi ut med allt som inte är nödvändigt?
När sommarsignaturen klingat ut sitter jag kvar med mina tankar. Hur står vi ut med allt som inte är nödvändigt? Kanske för att vi inte förstår bättre. Kanske för att vi inte begriper vad som verkligen var nödvändigt förrän långt efteråt. Så mycket onödigt vi människor ägnar oss åt. Jag anar var min oro kommer från.
Jag har för någon dag sedan fått ett meddelande från en vän på Messenger. Han beskriver hur han tumlar runt i kaos. Hans kompass har gått i spinn. Hans nyss läkta hud har rispats av oförnuft och okänslighet. Någon har mitt i kontexten kristen sommarkonferens fångat in honom och talat om för honom att homosexuella inte kan få ledarpositioner i deras kyrka, precis som horor, torskar eller tjuvar inte får det. Jag läser meddelandet om och om igen. Jag kan inte förstå vad jag läser. Jag brukar försöka låta såna berättelser rinna av mig. Jag brukar förklara det med ord som trångsynthet och okunskap. Jag brukar säga: “bry dig inte. Det är litet, det är snålt och snävt. Kärleken är större än allt. Älska vem du vill.”
Men inte denna gång. Jag mår illa. Jag kastas in i ett modlöshetens universum, också jag. Plötsligt står jag inte ut med detta ofattbart onödiga. Jag känner mig arg, trött och less. Men framför allt känner jag mig ledsen för min väns skull. Och även något otrygg i min egen tros sammanhang. Ännu har vi som kristenhet inte kommit längre. Ännu ägnar sig några kristna åt detta hårklyveri, silande av mygg och sväljande av kameler, åt ett märkligt städande, markerande, värderande i ett antal frågor. Ännu utser kristna ledare förlorade får, mynt, söner och döttrar. Ännu ägnar sig några åt det som inte på något sätt är nödvändigt. Jag tumlar runt i min väns värld och jag famlar förgäves efter något att skriva till honom. Till sist stannar mina tankar av. Maktlösheten är ibland en väg hemåt.
Jag landar i att vi inte kan förändra andra människor, bara oss själva. Jag kommer att tänka på en bok som betytt mycket för mig: Att komma hem: den förlorade sonens återkomst, av prästen och författaren Henry Nouwen där han tolkar Jesu berättelse om den förlorade sonen i Lukasevangeliet utifrån en målning av Rembrandt. Nouwen upptäcker att han under sitt liv själv varit båda karaktärerna: den förlorade sonen och brodern. Så komplexa är vi alla. Som sonen går vi vilse på grund av andra, på grund av vår egen längtan bort eller på grund av vår osäkerhet om vilka vi är. Som brodern tror vi att kontroll och att göra rätt kan rädda oss. Och så går vi vilse i vår självupptagenhet och i vår självrättfärdighet. När vi egentligen båda längtar efter frihet, glädje och faderns kärlek. När vi egentligen båda längtar hem.
Min balkongdörr står öppen. Därute står kaffekoppen halvt urdrucken, pappershögen är inte rörd, varken romanen eller datorn är öppnade. Jag tänker på Nouwens tredje och sista tolkning av bibelberättelsen, den som utmanar oss mest, den som också vi inbjuds att spegla oss i och kanske till och med välja till sist. Den som säger att vi inte behöver stå ut med det som inte är nödvändigt men beskriver det vi kan få be om och sträcka oss mot: vi kan vara som fadern. Med öppen famn kan vi älska och befria varandra till glädje. Och så bjuda in till en hejdundrande nödvändig fest!
Till sist skriver jag ett meddelande med de ord jag kan hitta: Min vän. Du vet vem du är. Du är älskad. Precis som du är. Låt ingen någonsin få dig att tro annat.