Vinden

Det finns en vind som rör sig 
mitt i det som är. 
Den rör sig lätt och modigt mellan väckarklockor, täckbyxor, busskort, stekpannor, läsläxor, CV:n, legoklossar, fröpåsar, hammare, pappershögar, tummade mobiler.
Bland rågade matkassar och udda strumpor på tork. 
Bland Facebook-uppdateringar och Twitter-inlägg. 

Den vet allt om all denna strävan 
och hur lätt vi förlorar oss själva. 

Den rör sig lätt och ljudlöst där hud smeker hud, 
över händer som tänder ett ljus, 
över armar som bär en hundvalp, 
över pannor som vilar mot kudden, 
i tårar av ilska och trots, 
i drömmar som bor hos en sovande man, 
i det ofödda barnets hjärtslag.  Den rör sig bland tält och bland berg,  bland dofter på torg och i gränder,  i öknar med i hetta och kyla,  vid poler dit ingen har nått. Bland coola turister på stranden  bland vinfyllda gäster på festen.  Och stillnar hos kvinnan i skuggan, 

Och den ser all vår längtan och växtvärk. 

Den rör sig stadigt och brett 
och får fart i musik, 
och i gnistrande ord som står ut 
från en sida i boken jag läser. 
Den blir i en bild lekfull och frisk 
som en överraskande närhet. 
Den leker med jord och med frön 
som ett barn med sin spade och hink 
och dess lek heter vår 
och det spirar helt plötsligt vid koja och slott 
och i gamla som unga bröst. 

Och den älskar att göra oss glada. 

Den vakar hos den som är sorgsen, 
som bor i den skugga dit ljuset ej kommer. 
Den vakar och vilar på ryggen 
hos den som sover under kartonger. 
Den vakar och viskar till ynglingen 
som drabbas av olycklig kärlek och gråter av smärta: 
"Du är inte först som har brottats med livet". 
Och den hoppas där allt är förlorat. 

Det finns en vind som rör sig mitt i det som är. 
Och det händer att den tar till orda. 
När den gör det blir bruset helt stilla. 
En viskning kan anas 
och den som då lyckas höra, 
vet säkert vad vinden vill säga 
och att det är allt vi behöver: 

"Du finns. 
Jag ser att du är. 
Du är inte ensam. 
Du klarar det här. 
Det här är vad du är skapad till. 
Att leva. 
Att dö. 
För att leva igen. 
Så följ bara med 
i min lek, 
kära vän. 
Känn hur jag rör mig 
och vet, att en gång 
ska du se att din tid 
var en tråd i en väv 
vars varp först sattes 
med Skaparens bliv. 
Och att det var jag 
som gav väven 
dess liv."