orden
Kristus på tunnelbanan
Jimmy ber artigt om vår uppmärksamhet i tunnelbanevagnen. Han säger att han är hungrig och längtar efter en dusch.
Jimmy ber artigt om vår uppmärksamhet i tunnelbanevagnen. Han säger att han är hungrig och längtar efter en dusch. Och så kommer hans vädjan: Kan någon av oss avstå en tjuga?
Runt omkring vrids ansikten bort, blickar sänks. Jag tänker att han i den här skygga och ängsliga folksamlingen framstår som mycket modig. Han bara står där. Öppen. Avklädd. En av de minsta. Har inget mer att förlora.
Jag skäms över min egen misstänksamhet som drar som ett snälltåg genom mitt huvud. Går pengarna till droger? Är han farlig om jag öppnar upp? Trött på mig själv fattar jag mod i en överbefolkad vagn. Jag har två. Säger jag. Hinner undra vad de andra tänker.
Han ler. Möter min blick i två sekunder när han försiktigt tar emot sedlarna. Han är inte rädd. Tiden upphör just där. I nästa ögonblick är han borta.
Jag vill gråta. Jag har just mött mig själv. Blivit upplyst och avslöjad. Men jag tror inte det är allt. Jag tror att jag just mött Kristus.
Foto: Matilda Audas Björkholm
där du är
oron är
hovrande
svarta fåglar
på den ljusgrå himlen
utanför ditt fönster
men nedanför ligger
världens vävda dräll
där vandrar en man
långsamt över ett öde torg
i sin röda jacka
och än en gång
ropar det i dig
att du inte är ensam
någon vet ditt namn
och ser dig där du är
och fåglar
sprids
som om drällen släppt
stigande lätta slöjor
för vinden
En buddhaljusstake från Indiska
”Varför går vi till kyrkan, Liza? Varför är det så viktigt? ” Hon är till en början besvärad i tonen.
”Varför går vi till kyrkan, Liza? Varför är det så viktigt? ”
Hon är till en början lite besvärad i tonen, trots att vi gemensamt kommit fram till att hon aldrig kommer att tvingas dit. Hon får följa med. Om hon vill. Jag anar att det missnöje hon ger uttryck för handlar om en spegling av det egna, längtan hem, kanske också efter den egna religiösa traditionen. Och så gott jag kan, ger jag mina skäl till varför jag behöver kyrkorummet och gudstjänsten. Varför jag behöver min religiösa tradition.
Jag behöver stillheten som kontrast till hög puls och stress. Jag behöver symbolerna och musiken för att orden inte räcker till, jag behöver psalmerna, poesin, bönerna, bildspråket som rör sig i gränsområden, ikonerna att bli sedd av. Och jag behöver de andra här intill. de som också vill.
”Du pratar som dom därhemma.... ”, säger hon eftertänksamt.
Hon är knappt tonåring, uppvuxen i en buddistisk tradition där givande och meditation är avgörande för frälsning. Hon tror att det är viktigt hur hon lever. För det kommer att bestämma vad hon gör i nästa liv. Att hon för varje nytt liv kommer att bli klokare. Det har dom därhemma sagt.
Här i vårt svenska, kristna hem har hon inte längre den naturliga kopplingen till sederna. Till promenaderna till templet. Till recitationen på pali, det magiska språket. Till den kryddstarka maten, naturligt delad med munkarna. Jag anar att hon saknar det. Och jag tänker på att det måste vara svårt att vara långt hemifrån.
I julklapp får hon en buddhaljusstake, en billig kopia från Indiska. Vi bestämmer oss för att göra ett enkelt, gemensamt altare med plats för Buddha och Jesus, blåbärsris och ett ljus. Det blir min plats för bön under fastan och hennes när hon vill. Det är ett märkligt stilleben som väcker motstridiga tankar, men jag bestämmer mig för att se det gemensammas möjlighet. Sökandet efter stillhet och frihet från komplexa och tvångsmässiga tankar. Tron att bön eller meditation gör skillnad för mig själv och för världen.
Det är mitt tafatta sätt att säga till henne: "Var rädd om det du har och tänk på det du har med dig hemifrån. Min kyrka ska inte ta det ifrån dig. Inte om jag får bestämma. Om du stannar här, kanske du en dag kommer att finna min kyrka som en god plats för din meditation. Även om där inte finns några munkar. Kanske du kommer att hitta andra sätt att ge dina gåvor. Omtolka och anpassa. Hitta engagemang och samhörighet. Och hitta tillbaka hem. "
Och jag närmar mig något väsentligt: min egen tro och dess uttryck blir belyst, ställs på sin spets. Berättelserna, sångerna, gudstjänsten, gemenskapen, kyrkan. De betyder något. Inte bara som ett fritidsintresse. Inte bara som en arbetsplats.
Men de är som en spegel. Där jag anar ett av Guds många ansikten.
Gatumusikanten i Puerto de Mogán
Varje kväll efter nio sitter han där på marken på samma tygstycke, under samma gatlykta mitt på breda promenadstråk där vi passerar på vår väg hem till hotellet från kvällsmiddagen nere i hamnen. Gatumusikanten i Puerto de Mogan.
Varje kväll efter nio sitter han där på marken på samma tygstycke, under samma gatlykta mitt på breda promenadstråk där vi passerar på vår väg hem till hotellet från kvällsmiddagen nere i hamnen. Gatumusikanten i Puerto de Mogan.
Vi har ätit oss stinna och druckit oss glada och låtit semesterruset vagga oss. Vi är gäster här och får allt vi vill ha och kan betala för. Det här livet är lätt. Vi njuter. Värmen är det bästa. Och havet. Men livet här är också mycket förföriskt. Tillvaron för de allra flesta i världen är inte lyxhotell och drinkar vid poolen. Det tänker jag på hela tiden. Kan jag vara här? Samvetet snurrar en stund varje dag.
Nu är jag det. Och jag vill vara här. Jag försöker ta emot varje dag som en lärdom, också här. Det slår mig att inte ens denna sagolika plats är en god plats om man inte också har mänsklig gemenskap, vänskap och närhet, trygghet och kärlek och allt det där andra som gör liv till liv.
Han har stripigt hår och tjocka rökfärgade glasögon, smutsiga shorts och sandaler av plast. Han var också en gäst här i Mogán en gång, kanske för längesedan. Varför blev han kvar här? Jag känner igen honom när jag kommer närmre. Jag såg honom vandra längs strandpromenaden häromdagen, intensivt talandes för sig själv på franska . Han kryssade ensam mellan turisterna, lite skyggt och rastlöst och aktade sig noga för att nudda vid någon enda av dem. Det är i alla fall vad jag tycker mig ha sett. Och ändå vet jag ingenting.
Nu sitter han ihopsjunken och koncentrerad över en orangefärgad upp-och nervänd tom gasbehållare av plåt. Vi kastar ett mynt i hans korg, bevakad av en stor vit mjukis-råtta som han balanserat över korgens kant. Ibland tar han en rökpaus eller stannar upp i spelandet för att räkna slantarna. Han ser aldrig upp på oss från sin värld.
Men han spelar på plåten med tygklädda klubbor. Med tre toner skapar han musik. Han slår an varje ton som om han la färg på en duk, arbetade med en väv, klädde ett spädbarn eller bakade ett bröd. Han är varsam med varje ton, som om den gamla buckliga plåtburken var av skört glas. Han lyssnar till dem alla en och en innan han sätter nästa i rörelse. Det är en märklig studie i varande.
Tillbaka på våra hotellrum lämnar vi våra balkongdörrar öppna. Tonerna når ända in. Vi somnar till dem, de flesta av oss. Själv saknar jag honom när han tystnar.
Kanske spelar han för sin egen skull. För att han kan, för att han tycker om det eller för att han behöver några cent. Kanske han spelar för oss för att påminna oss om två av livets viktiga byggstenar enkelhet och stillhet. Antagligen vet han inte om vad han tillför det lilla resesällskapet från Sverige.
Innan natten drar mig ner i sömn, ber jag: Gud. Också här kom du till mig. Inte i överflödets sorglösa rum. Men precis i utkanten av allt detta, i det fria. Genom en trashanks omsorg i Mogans mörker.
timmarna
timmarna
vart för de mig
vill jag följa med
syster mognad
broder år
de är allt jag får
timmarna
vad bryr de sig
vet nog bara ett
för mig fram
mot livets höst
skänker ingen tröst
timmarna
förändrar allt
guldet blir till sand
timmarna
ger perspektiv
allt vi fick
var liv
lyckan flydde där jag sökte den
dagen bara dansade med timmarna
natten kom och gömde alla tårar
jag fällde för förgänglighetens skull
kom håll mig hårt
när dagen föds
när allt är nytt ännu
och ljuset
obarmhärtigt driver bort
den natt som skyddat mig
en plats i dig
sätt dig intill mig
jag har väntat dig i en evighet
längtat dig varm där du gått så frusen
all din oro får famnas
här går vind till ro vid sjö och strand
stilla blir steg och tanke
kom, ta min hand
hör, någon sjunger om livet som gav
allt det du drömde, det du miste
det du slutligen visste
oro famnas
här går vind till ro vid sjö och strand
stilla blir steg och tanke
kom, ta min hand
sätt dig intill mig
du har gått så långt och har längtat hem
vårljuset visade nya stigar
varje steg, varje tanke
varje liten sten bar dig fram till mig
allt får en mening
allt har sin plats i dig
hör någon sjunger om livet som gav
allt det du drömde det du miste
det du slutligen visste
varje tanke
varje liten sten bar dig fram till mig
allt får en mening
allt har sin plats i dig
detta enda liv
när längtan bara anas
och kärleken är skör som doft i vinden
när livets mening endast finns som frö i mig
det lilla är min räddning
en hand som rör sig varsamt över huden
ett leende, en tekopp här med dig
jag vill öppna mina sinnen
och ge livet en ny chans
kanske ser jag det i morgon
detta enda liv som fanns
det fanns här
och ingen annanstans
när tröttheten har målat
en hinna över mina vakna timmar
när sömnen flytt och lämnat mig med gryningen
det lilla är min räddning
ett ljus som tänds, en penna och ett papper,
en hand som drar mig nära sig igen
jag vill öppna mina sinnen
och ge livet en ny chans
kanske ser jag det i morgon
detta enda liv som fanns
det fanns här
och ingen annanstans
i alla mina dagar
de dunkla, de till synes meningslösa
de vita underbara, de med mål i sig
det lilla är min räddning
den enda, enkla stunden blir en rastplats
och allt jag vill är att du famnar mig
Jag vill öppna mina sinnen
och ge livet en ny chans
Kanske ser jag det i morgon:
detta enda liv som fanns
Det fanns här
och ingen annanstans
väv som plockas ner
min kära, säg ej än att det är över
jag vet precis som du
att ingenting är enkelt
och tilliten en spillra
jag vet nog knappast själv vad jag behöver
men ser allt bättre nu
du finns i varje rum
i barnens varma ögon
i glömda kaffekoppar
i skåp med tobak i
i vårt fotografi
min kära, säg ej än att vi förlorat
du vet precis som jag
att väven ej är färdig
vi ser den inte ännu
det stycke väv vi just nu har förstorat
studerar vi och ser
de mörka trådarna
det grova, det som skaver
vi frestas klippa bort det
men vänta, inte än
allt hör ihop, min vän
min kära, säg ej än att det är över
jag ser och jag vill se
vår styrka och vår svaghet
det bästa vi kan vara
jag tycker mig se allt det vi behöver
i vanor, stora, små,
i välbekanta gester
i bråk, i skratt, i tårar,
i dukad frukostbricka,
i sinnlig kairosstund,
i eftermiddagsblund
min kära, om du säger det är över
förstår jag att det sker
för att det är nödvändigt
att du inte kan stanna
då är det något annat du behöver
då finns du kvar hos mig
i kaffet som jag dricker
i sångerna jag spelar
i vårens vallmoblomning
i rynkorna jag ser i väv som plockas ner
en ängels hand
ljuset leker som ett barn
som inte lekt på länge
slänger sig mot vägg och fönsterglas
och vill nå in
lockar på den själ som suttit
i sin värld och väntat trött
på någonting
ljuset är en ängels hand
som rör vid frusna marker
smeker varje stoft och
varje gren
till möjlighet
själ, kom ut, nu vaknar jorden
och vill dela med sig
av en hemlighet
ljuset leker som ett barn
som inte lekt på länge
dansar fram en röd tulpan
och värmer mänskohud
när vi fyller gatorna
då lyfter ängeln blicken
ler mot livets Gud
nyanser av mig
Det där,
att jag gjorde något nytt,
det var mycket viktigt
Inte för att någon annan tyckte det
Inte för att jag behövde bevisa något
Inte för att du skulle lägga märke till mig
Det
att gå en annan väg,
att välja en annan kopp,
att skriva med andra ord,
att välja en röd klänning
istället för en svart
Det
att säga ja till fler
nyanser av mig
någon har skrivit i sanden
Någon har
skrivit i sanden.
"Vill inte" och, en bit bort, "Bajs".
Minst trettio gånger.
Man kan ana
de knutar
i tanke och hjärta,
de fång
av ilska och kaos
den som skrivit
har burit inom sig
och så fått sitt utlopp på stranden.
Och jag hoppas att någon fick hoppet tillbaka.
Jag fotograferar
det skrivna
och
tänker på honom som böjde sig ner
och som skrev nåt i sanden
och kanske det hjälpte att samla sig där
och vända sin kraft
från de hårda
som dömt
och som dödat i tanken.
Och jag undrar om någon fick läsa det skrivna.
Jag vandrar en stund
bland de sandburna tecknen
och tänker,
att också jag själv
borde skriva i sanden.
Det grova och karga,
det beska och arga,
det där som man helst inte säger.
Att skriva i sanden
borde vi unna oss alla.
Och sen ge det till havet att ta och begrava.
vinden
Det finns en vind som rör sig
mitt i det som är.
Den rör sig lätt och modigt mellan väckarklockor, täckbyxor, busskort, stekpannor, läsläxor, CV:n, legoklossar, fröpåsar, hammare, pappershögar, tummade mobiler.
Bland rågade matkassar och udda strumpor på tork.
Bland Facebook-uppdateringar och Twitter-inlägg.
Den vet allt om all denna strävan
och hur lätt vi förlorar oss själva.
Den rör sig lätt och ljudlöst där hud smeker hud,
över händer som tänder ett ljus,
över armar som bär en hundvalp,
över pannor som vilar mot kudden,
i tårar av ilska och trots,
i drömmar som bor hos en sovande man,
i det ofödda barnets hjärtslag. Den rör sig bland tält och bland berg, bland dofter på torg och i gränder, i öknar med i hetta och kyla, vid poler dit ingen har nått. Bland coola turister på stranden bland vinfyllda gäster på festen. Och stillnar hos kvinnan i skuggan,
Och den ser all vår längtan och växtvärk.
Den rör sig stadigt och brett
och får fart i musik,
och i gnistrande ord som står ut
från en sida i boken jag läser.
Den blir i en bild lekfull och frisk
som en överraskande närhet.
Den leker med jord och med frön
som ett barn med sin spade och hink
och dess lek heter vår
och det spirar helt plötsligt vid koja och slott
och i gamla som unga bröst.
Och den älskar att göra oss glada.
Den vakar hos den som är sorgsen,
som bor i den skugga dit ljuset ej kommer.
Den vakar och vilar på ryggen
hos den som sover under kartonger.
Den vakar och viskar till ynglingen
som drabbas av olycklig kärlek och gråter av smärta:
"Du är inte först som har brottats med livet".
Och den hoppas där allt är förlorat.
Det finns en vind som rör sig mitt i det som är.
Och det händer att den tar till orda.
När den gör det blir bruset helt stilla.
En viskning kan anas
och den som då lyckas höra,
vet säkert vad vinden vill säga
och att det är allt vi behöver:
"Du finns.
Jag ser att du är.
Du är inte ensam.
Du klarar det här.
Det här är vad du är skapad till.
Att leva.
Att dö.
För att leva igen.
Så följ bara med
i min lek,
kära vän.
Känn hur jag rör mig
och vet, att en gång
ska du se att din tid
var en tråd i en väv
vars varp först sattes
med Skaparens bliv.
Och att det var jag
som gav väven
dess liv."
mitten av augusti
En dörr står öppen till vår vagnsbod
Det är mitten av augusti
Och en termos lutar lätt mot rönnens stam
På en gammal gul madrass
har du bäddat åt dig själv
Värmd av solen genom damm.
Du ville ordna allt för vintern.
Du hann måla Annas stötting
röd som kärlek och en tröst i allt det blå.
Snart är hennes vinter här.
Din behövs ej där du är.
Den står kvar där slitet grå.
Och jag minns, farfar,
dina händer om min smala midja,
Dina fingrar nådde
hela vägen runt.
Och jag minns hur du
skrockade med dåren där vid bordet,
fast du visste att han
bara prata strunt.
Du har sorterat alla papper,
du har sörjt för Annas dagar.
Hennes kärvhet blev din fröjd och munterhet
Men du nekade ikväll,
hon fick inte följa med,
Hon vet inte vad du vet.
En dörr står öppen till vår vagnsbod
Det är mitten av augusti
Rönnen hänger över kaffet där det står
Anna gråter tyst inatt,
över allt hon aldrig sa,
över dig och flydda år.
Här levde du, och
fann dig i det arbetssamma livet.
Bara skogen och din
gud såg hur du slet.
De såg din stora
längtan efter hav och andra världar.
Kanske får den så sitt
svar till slut, vem vet?
Vi stänger dörren till vår vagnsbod
Det är mitten av augusti
Och din blick har vänts mot något vi ej ser
Rönnens hängen faller av liksom tårar på en grav, men du längtar inte mer
Och genom dammet sjunker solen över bodens gamla liljor, mitt på golvet står en stötting som är röd. Snart är Annas vinter här och vi ber att trösten bär, som en stötting över snö.
och minnet blev ett gruskorn
Och minnet blev ett gruskorn
som skaver djupt i mig
Som musslan drar ihop sig
Så stänger jag mitt rum
Jag älskade, så var det
men jag fann inget svar
Jag fanns ej i din tanke
som du i världen min
Men tiden ska få väva
de lager som behövs
av glömska, tårar, dagar
och ny erfarenhet
Och minnets vassa gruskorn
en möjlig pärla är
Och kanske jag i djupen
en dag kan finna den
till elizabeth
Och över rummets sneda tak
drog skuggorna och rädslan
Varför de kom, vem svarar dig på det?
Och nu, genom ditt hjärtas valv
drar samma hårda kyla
och barnet gråter ut sin ensamhet
För över livets drömpalats
går sol i moln på himlen
där du böjts ner mot verklighetens jord
Du ser det nu, det svarta frö
du innerst inne anat
men inte kunnat tala om i ord
Elizabeth,
kom, sätt dig här hos mig
för jag har något viktigt att berätta
Elizabeth,
känn hopp och tro i dig
och se att gryningsdimman börjat lätta
Det barn du var för länge sen
hon levde alltid i dig
Hon visste allt om dröm och vilsenhet
Hon visste allt om att bli till
i andras liv och världar
men såg nog aldrig riktigt vad du vet
Din längtan efter kärleken
la du i någons händer
och trodde att du äntligen var fri
Nu kan du se, att aldrig blir
man fri genom en annan,
att frihet måste växa inuti
Elizabeth,
kom, sätt dig här hos mig
för jag har något viktigt att berätta
Elizabeth,
känn hopp och tro i dig
och se att gryningsdimman börjat lätta.
Och längs ett tak med vita valv
drar skuggor utan fruktan
där människor har tänt ett ljus i bön
Jag ber för dig, Elizabeth,
om läkedom och tillit
till livets alla gömda, mogna frön.
Ta hand om den, den sorg du bär,
stå kvar medan den sjunger
om svek och sår, om nav som slitits ut
En sista vers ska sjungas snart
om det som gror i mullen,
om kärlek som gör natten blek till slut
Elizabeth,
kom, sätt dig här hos mig
för jag har något viktigt att berätta
Elizabeth,
känn hopp och tro i dig
och se att gryningsdimman börjat lätta.
hon sa
Gråt du, sa hon. Allt är väl
och snart ska trycket lätta,
det starka, svarta, mätta,
det som fört dig ner i dyn.
Våga släppa oron nu.
Han är ej längre din
och kärlek kan ej bindas,
låsas in.
Andas, sa hon. Allt blir bra.
Ja, snart ska regnet avta,
det hårda, råa, våta,
det som trängt sig in i allt.
Våga släppa taget nu.
Det är ej längre ditt,
det liv du en gång kände.
Släpp det fritt.
Lev nu, sa hon, en dag till.
Ta ett steg i sänder.
Det är ej ditt att forma,
nej, ditt liv ska möta dig.
Möta dig i ögonblick
där friden gömmer sig.
Du vet att du kan älska.
Sjung med mig.
syster sorg
Det ekar svart i
dina rum
Och varje dörr slår
hårt mot dina väggar
Ett öde hus är du
Och storm
Och sand
Och trasor av ett liv
Är allt som dansar där
Du själv har lagt dig
ner längst in
Och tror att mörkret
kommit för att ta dig
Du lilla människa
I storm
Bland tyll
Bland skärvor av ett liv
Är du en spillra själv
Men ser du inte
vem det är
Som kom i stormens
lugna röda hjärta
Din egen syster Sorg
Så klok
Så stark
Ligg kvar ännu en stund
Och se så lätt hon går
Så närmar hon sig
steg för steg
Din väv av stärkta,
styva, tunga trådar
Hon river den itu
Så klok
Och stark
Och stormen lägger sig
Kom nu och res dig upp
Det ekar tomt i
dina rum
Och varje dörr står
stilla, vänligt öppen
Och bakom brusten väv
Finns rymd,
Din rymd,
Och allt kan hända nu
Se, solen stiger in
tantens lov
att åldras är en resa
man gör en enda gång
den resan kan man göra
med klagan eller sång
att öppna sig för livet
gör resan intressant
om har man turen med sig
kan man få bli en tant.
och tantens hemligheter
förunnas bara den
som tar en dröm på allvar
och pausar på en sten
hon lyssnar till sitt hjärta,
till andras hjärtan med
och en av dem blev min vän
jag är så glad för det
min tant är inte alls det
man tror att hon ska va
visst kan hon baka kaka
med saffran, det är bra
men min tant är professor
en älskad ledare
och själv hon älskar allt
som gör livet rikare
min tant har prickig kappa
i vintrig norrländsk dag
en cava vid en brasa
ger kvällen stort behag
till stråkar och gitarrer
på soffan som är röd
hon tyst summerar dagen
och följer eld till glöd
hon själv förvärvar gården
hon länge velat ha
hon kräver dagens tidning
av papper ska den va’
hon älskar vackra saker
förvackrar världen själv
hon njuter stort av hav
och av norrbelägen älv
hon känner livets faror
dess hjärtesorg och kris
hon vet vad karriär är
och att den har sitt pris
hon vet när tid är mogen
att följa nästa stig
och tänk, att allt det här
vill hon dela just med mig
hon höll mig när jag inte
fann något skäl att le
hon skratta’ åt eländet
sa: "lika bra är det
nu liza, får två tanter
som vi två fatta mod"
och det var då en stinta
som jag plötsligt förstod
att åldras är en resa
man gör en enda gång
den resan man kan göra
med klagan eller sång
att öppna sig för livet
gör resan intressant
och har man turen med sig
kan man få bli en tant
vi mognar, transformeras
och det är som det ska
att lämna kända vägar
kan vara väldigt bra
där väntar nya vänner
och andra liv på mig
du fanns där kära medtant
min vän, jag älskar dig
sommarkaos
Och sommaren kom, väckte liv i vart hörn här i Norden
Vi njöt som vi brukar när solen gör kylan till intet
Men ingen var redo för stigande kvicksilverskalor
och ingen ska nånsin få fuktkaossommar’n ur minnet
Den hetaste sommarens lek gjorde luften till vatten
Vi glänste på huden och svullna blev fötter och händer
Vi sov alla nakna och saknade slutsålda fläkten
vi vaknade, följde sen strömmen till svalkande stränder
Och stränderna bildade mönster av färgglada filtar
för alla tog hastigt sin tillflykt till uppvärmda havet
Vi levde en timme i taget i badet vi också
Och skuggan och stillheten blev för oss självaste navet.
De gamla fick isglass istället för bäddade sängar
och operationspersonalen såg steriliteten
förspillas i papperspaket som snart brast av all fukten
Allt vaskades om för att nå patientsäkerheten
Museer och utställningshallar med AC fick uppsving
Och SJ fick nytt argument för en resas försening
Och VD:n för läskföretaget fick helt säkert påökt
Och pratet om vädret blev människors fasta förening
Och skogarna brann och fick räddas av fuktsprängda bomber
Och man gick ur huse med myggstift och yxa och skyddsdräkt.
Vi kommer att minnas den tiden när ingen fick grilla
Men också en sommar när arten som hotats blev uppväckt.
Och bönderna ropade kyrie, hjälp oss och se oss.
Och marker i träda fick brukas och djuren så räddas
Men vi drack oss mätta på juice av tomater och äpplen
Och vi fick en sommar när kärleken kunde förädlas
Den sommaren kom med all glädje som sommaren gömmer
men också med insikter om att vårt liv snart är över.
Hur sårbart det är och hur lätt allt vi byggt kan raseras
I värme som kyla är kärlek nåt alla behöver.