Jimmy ber artigt om vår uppmärksamhet i tunnelbanevagnen. Han säger att han är hungrig och längtar efter en dusch. Och så kommer hans vädjan: Kan någon av oss avstå en tjuga?
Runt omkring vrids ansikten bort, blickar sänks. Jag tänker att han i den här skygga och ängsliga folksamlingen framstår som mycket modig. Han bara står där. Öppen. Avklädd. En av de minsta. Har inget mer att förlora.
Jag skäms över min egen misstänksamhet som drar som ett snälltåg genom mitt huvud. Går pengarna till droger? Är han farlig om jag öppnar upp? Trött på mig själv fattar jag mod i en överbefolkad vagn. Jag har två. Säger jag. Hinner undra vad de andra tänker.
Han ler. Möter min blick i två sekunder när han försiktigt tar emot sedlarna. Han är inte rädd. Tiden upphör just där. I nästa ögonblick är han borta.
Jag vill gråta. Jag har just mött mig själv. Blivit upplyst och avslöjad. Men jag tror inte det är allt. Jag har just mött Kristus.
Foto: Matilda Auras Björkholm