Om att lära sig gå på vatten

Också jag har som barn suttit framför en flanellograftavla och sett bibelberättelsen om Jesus som går på vattnet. Jag har sett hans vän Petrus, impulsiv och driven men också rädd och i kaos, kliva ut på vattenytan för att nå honom som betyder så mycket. Jag har sett Petrus misslyckas och Jesus har svarat att han är svag i tron. Och när Petrus har misslyckats och sjunkit har tolkningen ekat högt i rummet. Vi måste tro på Jesus för att kunna gå på vatten. Och den lilla flickan i mig visste inte att det fanns mer än det jag såg på den färgglada tygskärmen. Så länge levde jag med tanken att det var viktigt att lära sig gå på vatten. att det var möjligt. det enda möjliga om en ville vara en troende. Men som en glasskärva i en hand skavde den, blev aldrig något helt, jag brann av frågor jag inte visste att en kan ställa.

Ingen gav mig hela berättelsen. Ingen berättade vad det betyder att gå på vatten. Ingen berättade då att tron bara kan väckas, aldrig kämpas fram. Ingen gav mig Petrus hela berättelse, att många fler misslyckanden låg framför honom och att det är så det är att vara människa. livet skulle skava som skärvor i en hand, många gånger, också för petrus. han som ändå gick några ögonblick på vatten. han som blev utsedd till klippa. satan, svikare, räddhågsen stackare. skulle han också vara. Ingen berättade att Petrus ändå till sist skulle sitta vid elden med honom och tala om kärleken som trons utgångspunkt, trons vagga, trons födelsehav. “Petrus, älskar du mig?” “Du vet allt.”

Ingen gav mig de skärvor som passade till den vassa i min tunna hand.

Inte kan vi lägga hela bilden redan som barn, det är sant. Om vi får ett helt liv klarnar en del och blir något annat än det var när vi var små.

Men om vi vuxna har en större bild, om vi känner något av myterna, de gamla berättelserna om mänsklighetens erfarenheter, vad är det som gör att vi ger våra barn just de delar som skaver mest? De som skapar rädsla, skam och frågor? Vad är det som gör att vi inte väljer att ge slutbiten: den som handlar om kärlek och tillit? Eller den bit som säger: det kommer att bli bra.

Kanske för att vi själva ännu inte har förstått. Kanske för att vi själva ännu inte tror. Kanske för att vi själva ännu inte har tillit. Kanske för att vi ännu inte vågat erövra språket för tron.

Att ge sig ut i det är nämligen som att gå på vatten.

Och aldrig är det för sent.