ord i metall

flagor av silver

på vattenytan här i viken

bländar mig

men svärtan

bakom udden

är vred och

öronbedövande

jag sitter alldeles stilla

i skönheten jag tog

för givet

i livet jag trodde

var evigt

och ser dig inte längre där

och havets klagan

blandas med din

du är inte god

du är ett

rop

från smärtans

djup

du är ord

i skimrande metall

på sura

oceaners

hud

hellre utan piedestaler

jag lever hellre

utan piedestaler

då tar jag hellre

av mig mina skor

och tar din hand om

du vill följa med mig

jag vill så gärna

visa var jag bor

på piedestaler

möts ej våra blickar

där kan vi inte

brottas för vår sak

kom hellre hit och

sitt ner vid mitt köksbord

och hör hur regnet

slår emot mitt tak

på höjden finns det

ingen ro och vila

där är det ensamt

för varenda en

jag lever hellre

mitt i livsbestyren

är mycket hellre

människa och vän

är hellre hud och

känslor, gråt och glädje

är hellre nära dig

och lika svag

det ger mig ro att

du är här i rummet

det ger mig ro att

du har sett mitt jag

innan dig

jag vet inte längre

vem jag var

innan du kom

allt jag vet

är att du finns

och stör

min dröm

min dag

och gör mig

både stark

och märkligt svag

du avslutar

min tanke

och jag kan undra

var den föddes först

var föddes den väl först?

vad tänkte jag?

vad gjorde jag?

vad levde inom mig?

det är så svårt

att minnas

vem jag var då,

innan dig

gåtan

jag undrar

om du finns

om du

någonstans

i världen

kanske ensam

kanske omgiven

av andra

också undrar

du som rubbat

min balans

om du var här

jag undrar om

du saknar mig,

den själ

du redan känner

om du som jag

på rastlöshetens

vidder

sökt min blick

i någon annan

eller om vi

redan mötts

men ändå ej

förstått

och jag undrar

om du bär den

som jag gjort

i bleka nätter

denna gåta

om den rätta

människan finns

som en summa

av dem alla

som kommit

i min väg

eller om du

är en enda

och i så fall

vem du är

livsåder

det händer

att dagarna är klara

som källorna i byn

du kallar hemma

och allt ditt

hjärta vill

är att

dricka

vila

stanna

men minns det

också då,

när sikten

verkar grumlas

av tvivlens tunga sörja

att under dina fötter

är livets starka åder

än densamma

exodus

vi gick vilse

vi såg hägringar

och vi kom fel

själv räddades jag

av din hand,

du som lärt dig en

livsnavigeringens konst

efter det haveri

du kallar ditt liv

din hand

blev en nåd,

blev en erfarenhet

av att

vilsenhet

inte är

slutet för vår

mänsklighet

inte det minsta

du bjöd mig på

dubbla skivor

sockerkaka

och lövtunna

rullrån

och berättade om

barnen och

fjällvandringar och

kärlek i fattiga rum

med krigets hot

ekande i fjärran

och det smakade

smör

och smält mandel

i mig

och

aktiemarknaden

störtdök

det berörde

mig inte

det minsta

den gamles sång

de unga vet knappt

vad bläck är

inte heller att de

formade tecknen

behöver torka

innan en kan

bläddra vidare

de lever där allt

rör sig snabbt

och jag undrar

hur det står till med

deras andning

alla de som växer upp

de som kommer

efter mig

mina egna barn

och deras

de som tror att

det är möjligt att

vinna hela världen

grannens pojke

berättade att

hans dröm var

att köra gaffeltruck

på grossistlagret

för då får man

vara ifred

och tyst

och jag

gratulerade

honom till

den vishet

han funnit

nära betlehem

En kollega och vän berättade för några år sen om en predikan i adventstid hon inte kunde glömma. Prästen hade predikat om att kyrkan och församlingen precis som all mänsklig gemenskap inte är och inte heller kommer att bli fullkomlig. ”Vi lever långt från paradiset”, hade hen sagt och sedan: ”Men aldrig långt från Betlehem”.

Inga mänskliga relationer är perfekta. Inte de som varit och inte de som finns eller som ska bli. Och det är ingen enskild individs fel. Det verkar snarare vara ett villkor i det komplexa människovarat. Vi bär runt på hela vår erfarenhet, på märkliga, outforskade sår, ytor i oss med en särskild känslighet som förr eller senare stöter emot andras ytor. Och när någon blir arg eller ledsen, tycker annorlunda eller på något annat sätt ger uttryck för sig själv, är det lätt att glömma att vi är två olika med varsin ömtålig och sensitiv yta av besvärliga erfarenheter. Att blanda ihop sig med någon annan är lätt. Att tro att den andre är huvudorsak till att jag känner som jag gör är en vanlig fälla att gå i. Och försvaren går på. Vi skyddar oss. Täcker över ännu mer. Det tar sig olika uttryck. Pajkastning. Polarisering. Stålsättning. Kontroll. Eller så drar vi oss tillbaka. Gömmer oss. Raderar så gott vi kan. Och så flyr vi paradiset om och om igen. Fast vi egentligen vill stanna, öppna, bli synliga och kända. Fast vi djupast sett längtar efter varann. Längtar efter att få höra till.

det är så jag tänker mig ett paradis. Inte perfektion. Men kärna. Inte ängslig distans. Men närhet. Inte främlingskap. Men tillit. Dörren till paradiset stänger vi ibland hårt och tror att det inte längre är för oss. Det är sorgligt. Men det behöver inte vara så.

Det är advent. En tid inför en ankomst. En tid av väntan. Det lyser svagt därframme från ett litet hoppfullt ljus: ett barn i Betlehem. Den känsliga ytan i oss. Det glömda men alltid närvarande. Det som Gud identifierar sig med. Strax står vi mitt i julens berättelse, i barnets närhet där tillit är det enda som ännu finns. Kanske anar vi vad berättelsen handlar om. Att Betlehem egentligen är en bakdörr, en dold, trång port in i paradiset.

Med hopp om att vi ska hitta mod att nå fram till varandra. Allt mer. Fortsatt glad advent!

nära betlehem

vi längtar efter varandra 

och vi gör vad vi kan

djupt inom oss vilar minnet

likt en lossnad sirlig kompassnål 

från ett förflutet då allt var väl

och vi var ett med varandra

och allt

det vaknar ibland

och genom 

vårt hjärtas sköra dörr

tränger skriket från ett nyfött barn

in i våra dagar

in i varje hemligt hopp

in i varje famlande beröring

in i varje dyrbar tår 

in i varje ensamhet

och vi hör änglar sjunga 

i natten

ännu lever vi

långt utanför paradiset

men alltid nära betlehem

En gud som liknar muminmamman

Predikan Bönsöndagen 17 maj 2020, Liza L Lundkvist

Texter:
1 Kung 3:5-14 Rom 8:24-27 Matt 6:5-8

I en av Tove Janssons berättelser knackar det en kväll på dörren och in kliver den förnuftiga Tootiki. Med sig har hon en flicka. Det är något alldeles särskilt med henne. Bara en liten pingla runt hennes hals är synlig. Hon själv är osynlig efter besvärliga erfarenheter i sitt förra fosterhem. Muminmamman ställer iordning vindskammaren och syr en klänning men gör i övrigt inte så stor sak av att flickan är där. I hemlighet forskar hon desto mer efter hur man får någon osynlig att vilja visa sig igen? Muminmamman njuter av att lära sig mer om hur det är för andra. Det står till och med att hon har ”förskräckligt roligt.”

Dagarna går och flickan Ninni får följa med i familjens bestyr och hon håller sig alldeles särskilt nära muminmamman. Hon blir allt tryggare och en dag är det bara ansiktet som inte syns. De befinner sig vid havet och mumminpappan vill skämta med mumminmamman och viskar till de övriga att de ska skrämma henne lite där hon står. Ninni som tror att de ska kasta henne i det mörka vattnet, vet plötsligt vad hon vill, omsorgen om muminmamman blir ilska istället för vaghet, Ninni sätter sina vassa tänder i pappans svans och han åker själv i vattnet. När alla tittar upp ser de en rödlätt flicka med uppnäsa, fräsandes som en katt. Nu är hon helt synlig.

Vad vill du? frågar Gud. Det är inte den lättaste frågan att svara på. Viljan kan vara som den osynliga flickan och inte klinga mer än den lilla pinglan runt hennes hals. Vad vi innerst inne vill kan ta ett liv för några av oss att lista ut. Det bekräftar också Paulus. Viljan kan vara kuvad sedan livets första dag. Den kan ligga dold bakom förväntningar, bakom normer, bakom konsumtionskulturens agenda om vad jag borde vilja. Så till den grad att jag tror att jag vet vad jag vill ha. Till och med tron kan bli en arena för att slippa möta min vilja. Vi ber: ”Gud, ske din vilja, inte min.” Och tänker att den av nödvändighet måste vara något annat än vår egen. Hur vet vi att det är så?

Vad vill du? frågar Gud Salomo. Salomo är fortfarande ung och har just förlorat sin pappa och ärvt kungariket. Hans första tid som kung blir krånglig. Han har svårt att veta vem han kan lita på. Han beger sig till offerplatsen Givon utanför Jerusalem. En plats för bön. För överlämning. En plats för att skala bort intryck och flöden, en kammare för Salomo. Där stannar han över natten.

Gud försöker nå fram. Lockar på Salomo i drömmen om natten. Ställer den indirekta frågan som ger honom utrymme att själv förstå vad han vill. Be om vad du vill. Jag skall ge dig det. Där i natten förstår Salomo sig själv och vad han behöver för att kunna leva sitt uppdrag med hjälp av Gudsfråga. Han vet nu vad han vill. Han vill få insikt om rätt och fel. Han vill ha hjälp att fatta kloka beslut. Salomos vishet börjar i erfarenheten av maktlöshet.

Vad vill du?

—————————————————————

Det jag innerst inne vill är inte alltid så tydligt och så synligt. Som Salomo kan jag behöva en och annan natt för att det ska klarna. Jag kan behöva tid, livet som går, erfarenheter, både besvärliga och utmanande för att förstå mig på mig själv. Kanske behöver jag en kammare, en ensamhet där allt blir tyst. Eller samtalspartners i vänner, poesi, musik eller litteratur. För den som tror är hela livet ett bönerum.

Det finns en intimitet i bönen, det stora livssamtalet: Vi vet ju egentligen inte hur vår bön ska vara, säger Paulus. Vi får ibland bara vila nära Guds hjärta. Anden ropar utan ord. Och här kan inte ske några missförstånd: Gud som känner våra hjärtan vet vad anden menar. Det verkar som att Gud för samtal med sig själv om oss.

Under Bönsöndagen kläds kyrkan i den vita färgen - de! djupa glädjens färg. jag tänker mig gud som muminmamman. hon rör sig sig i mitt liv, vakar över mig, lite på avstånd, kommer nära ibland, lockar på mig i min ängslighet. Tvingar sig aldrig på. njuter av varje framsteg jag gör i att lära känna mig själv och livet jag fick. Varje äkta del av mig som blir synlig, är Gud innerligt intresserad av. Och när jag till sist säger: nu vet jag vad jag vill, då spricker Guds ansikte upp i ett leende som lyser upp hela världen.

anknytning

du fastnar inte

lätt i mig

det är som om 

jag vore

en blank yta

spegelblank

någon lärde mig tidigt

putsa på ytorna

och senare lärde jag mig

av snickaren i byn 

att ju mer vi putsar

desto hårdare

blir de

mitt hopp står till 

den lilla möjligheten

att du ska stanna 

länge nog

för att se

något av dig själv

i mig

länge nog

för att fästa

Rött som Corona-blommor

Alla reaktioner är normala. Det är situationen som är onormal. 

Så står det i mina anteckningar från krishanteringskursen. Jag har strukit under med beslutsamma röda streck. Rött som stoppsignal. Rött som blod. Rött som känslor. Rött som kärlek. Rött som ande. Rött som vårens första tulpan. Rött som Corona-blommor.

Vi reagerar olika nu. Några härbärgerar sina känslor. Behåller sans och rationalitet. Några fattar beslut. Om lagändringar såväl som gemensamma strategier. Några samlar oss i helt andra typer av handlingar. Som gemensam balkongsång och matkasseleveranser. 

Det finns också andra reaktioner. Vi blir arga. Vi blir rädda. Vi blir skamsna. Vi kapslar in oss. Vi blir utåtagerande. Vi blir domedagsreligiösa. Vi blir syndabocksorienterade. Vi blir misstänksamma. Vi söker svar. Vi blir nyfikna. Vi blir modlösa. Vi blir märkligt hoppfulla. 

Vi reagerar olika nu. Några av oss har utvecklat hård hud för att vi vet allt om utsatthet. Några av oss är oerfarna i kriser, blir självupptagna och slåss för en bit papper. Några ger upp. Några vill stänga. Några vill öppna. 

Mänskligheten delar en situation. En erfarenhet. Ett hot mot det vi känt som normalt. Men vi delar något betydligt större än så. En utmaning att bejaka vad mänsklighet är. 

Att leva som mänsklighet är se den andre fast jag inte tycker om vad jag ser. Att lyssna fast jag inte riktigt vet om jag förstår. Att inse att jag är en del i något större än mig själv. Att respektera att du kan vara på en annan plats än jag och veta att jag själv inom kort kan vara där du är nu. Att erkänna det svåra i att leva tillsammans men också att det faktiskt är det vi är gjorda för. Och tro att vi klarar det.

En dag när vi ser tillbaka på den här tiden önskar jag att vi sätter oss så nära varann att vi kan känna varandras andetag. Och jag önskar att vi skriver en gemensam berättelse om vad vi var med om. Jag önskar att vi inte bestämmer oss för att stryka streck över något. Jag önskar att vi stryker under allt det vi lärde oss. Med beslutsamma röda streck. Rött som stoppsignal. Rött som blod. Rött som känslor. Rött som kärlek. Rött som ande. Rött som vårens första tulpan. Rött som Corona-blommor. 

Och jag önskar att de som kan, skrattar åt eländet och att vi andra skriver och målar och sjunger om det. Jag önskar att vi då lärt oss orden utantill, de som någon sa på en krishanteringskurs en gång innan allt förändrades.

Alla reaktioner var normala. Det var situationen som var onormal. 

Hur står vi ut med allt som inte är nödvändigt?

foto: www.matildastillvaro.se

Det är en dag i juli. Jag är inne på min första semestervecka och är ännu inte riktigt i ledigheten. Jag vandrar planlöst mellan kylskåp, fåtölj och balkong och bär kaffe, dator, roman och bortglömda pappershögar med mig runt, runt och kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska göra något eller inte. Jag känner mig rastlös och närmast illa till mods. Lyssnar på ett sommarprat så länge. Björn Runge står på tur.

Jag slukar i mig regissörens berättelse om relationer som blir ett enda långt samtal, om mötet med döden som en pånyttfödelse och om motgångarna som förde med sig en bra sak: vi lär oss överleva vid sidan om och måste komma på nya vägar för att ta oss vidare. Men en sak säger han som fastnar mer än annat: Hur står vi ut med allt som inte är nödvändigt?

När sommarsignaturen klingat ut sitter jag kvar med mina tankar. Hur står vi ut med allt som inte är nödvändigt? Kanske för att vi inte förstår bättre. Kanske för att vi inte begriper vad som verkligen var nödvändigt förrän långt efteråt. Så mycket onödigt vi människor ägnar oss åt. Jag anar var min oro kommer från.

Jag har för någon dag sedan fått ett meddelande från en vän på Messenger. Han beskriver hur han tumlar runt i kaos. Hans kompass har gått i spinn. Hans nyss läkta hud har rispats av oförnuft och okänslighet. Någon har mitt i kontexten kristen sommarkonferens fångat in honom och talat om för honom att homosexuella inte kan få ledarpositioner i deras kyrka, precis som horor, torskar eller tjuvar inte får det. Jag läser meddelandet om och om igen. Jag kan inte förstå vad jag läser. Jag brukar försöka låta såna berättelser rinna av mig. Jag brukar förklara det med ord som trångsynthet och okunskap. Jag brukar säga: “bry dig inte. Det är litet, det är snålt och snävt. Kärleken är större än allt. Älska vem du vill.”

Men inte denna gång. Jag mår illa. Jag kastas in i ett modlöshetens universum, också jag. Plötsligt står jag inte ut med detta ofattbart onödiga. Jag känner mig arg, trött och less. Men framför allt känner jag mig ledsen för min väns skull. Och även något otrygg i min egen tros sammanhang. Ännu har vi som kristenhet inte kommit längre. Ännu ägnar sig några kristna åt detta hårklyveri, silande av mygg och sväljande av kameler, åt ett märkligt städande, markerande, värderande i ett antal frågor. Ännu utser kristna ledare förlorade får, mynt, söner och döttrar. Ännu ägnar sig några åt det som inte på något sätt är nödvändigt. Jag tumlar runt i min väns värld och jag famlar förgäves efter något att skriva till honom. Till sist stannar mina tankar av. Maktlösheten är ibland en väg hemåt.

Jag landar i att vi inte kan förändra andra människor, bara oss själva. Jag kommer att tänka på en bok som betytt mycket för mig: Att komma hem: den förlorade sonens återkomst, av prästen och författaren Henry Nouwen där han tolkar Jesu berättelse om den förlorade sonen i Lukasevangeliet utifrån en målning av Rembrandt. Nouwen upptäcker att han under sitt liv själv varit båda karaktärerna: den förlorade sonen och brodern. Så komplexa är vi alla. Som sonen går vi vilse på grund av andra, på grund av vår egen längtan bort eller på grund av vår osäkerhet om vilka vi är. Som brodern tror vi att kontroll och att göra rätt kan rädda oss. Och så går vi vilse i vår självupptagenhet och i vår självrättfärdighet. När vi egentligen båda längtar efter frihet, glädje och faderns kärlek. När vi egentligen båda längtar hem.

Min balkongdörr står öppen. Därute står kaffekoppen halvt urdrucken, pappershögen är inte rörd, varken romanen eller datorn är öppnade. Jag tänker på Nouwens tredje och sista tolkning av bibelberättelsen, den som utmanar oss mest, den som också vi inbjuds att spegla oss i och kanske till och med välja till sist. Den som säger att vi inte behöver stå ut med det som inte är nödvändigt men beskriver det vi kan få be om och sträcka oss mot: vi kan vara som fadern. Med öppen famn kan vi älska och befria varandra till glädje. Och så bjuda in till en hejdundrande nödvändig fest!

Till sist skriver jag ett meddelande med de ord jag kan hitta: Min vän. Du vet vem du är. Du är älskad. Precis som du är. Låt ingen någonsin få dig att tro annat.

getingen

en geting surrar

oupphörligt i uterummet

där jag dricker morgonkaffet

söker frihet

mot vägg och glas

tystnar på vinrankans

omogna hänge

för en stund

men snart är

den rastlösa flykten

åter igång

jag har ställt en dörr

på vid gavel

en möjlig

tioprocentig

väg ut

känner du inte,

lilla vän?

vindflödet över fältet,

koifiskens lek i dammen

solrosdansen

vindspelets sång?

de gör vad de kan

för att nå oss här

kom ut!

här krymper

din värld och ditt liv.

men kanske en geting

kan nöja sig med ett bo

av glas

kanske det är jag

som behöver hitta

vägen ut

Om att lära sig gå på vatten

Också jag har som barn suttit framför en flanellograftavla och sett bibelberättelsen om Jesus som går på vattnet. Jag har sett hans vän Petrus, impulsiv och driven men också rädd och i kaos, kliva ut på vattenytan för att nå honom som betyder så mycket. Jag har sett Petrus misslyckas och Jesus har svarat att han är svag i tron. Och när Petrus har misslyckats och sjunkit har tolkningen ekat högt i rummet. Vi måste tro på Jesus för att kunna gå på vatten. Och den lilla flickan i mig visste inte att det fanns mer än det jag såg på den färgglada tygskärmen. Så länge levde jag med tanken att det var viktigt att lära sig gå på vatten. att det var möjligt. det enda möjliga om en ville vara en troende. Men som en glasskärva i en hand skavde den, blev aldrig något helt, jag brann av frågor jag inte visste att en kan ställa.

Ingen gav mig hela berättelsen. Ingen berättade vad det betyder att gå på vatten. Ingen berättade då att tron bara kan väckas, aldrig kämpas fram. Ingen gav mig Petrus hela berättelse, att många fler misslyckanden låg framför honom och att det är så det är att vara människa. livet skulle skava som skärvor i en hand, många gånger, också för petrus. han som ändå gick några ögonblick på vatten. han som blev utsedd till klippa. satan, svikare, räddhågsen stackare. skulle han också vara. Ingen berättade att Petrus ändå till sist skulle sitta vid elden med honom och tala om kärleken som trons utgångspunkt, trons vagga, trons födelsehav. “Petrus, älskar du mig?” “Du vet allt.”

Ingen gav mig de skärvor som passade till den vassa i min tunna hand.

Inte kan vi lägga hela bilden redan som barn, det är sant. Om vi får ett helt liv klarnar en del och blir något annat än det var när vi var små.

Men om vi vuxna har en större bild, om vi känner något av myterna, de gamla berättelserna om mänsklighetens erfarenheter, vad är det som gör att vi ger våra barn just de delar som skaver mest? De som skapar rädsla, skam och frågor? Vad är det som gör att vi inte väljer att ge slutbiten: den som handlar om kärlek och tillit? Eller den bit som säger: det kommer att bli bra.

Kanske för att vi själva ännu inte har förstått. Kanske för att vi själva ännu inte tror. Kanske för att vi själva ännu inte har tillit. Kanske för att vi ännu inte vågat erövra språket för tron.

Att ge sig ut i det är nämligen som att gå på vatten.

Och aldrig är det för sent.

ventilering

ventilationstrumman

vibrerar oupphörligt

det skälver i min

hemstads hjärta

den sjunger:

ventilera

släpp på tryck

andas ut

och genom

det täta ständiga bruset

skär en tunn klar klang

från en annan höjd

kyrkans slagklocka sjunger kvart i tolv

vi fick ännu en stund

allt talar om dig

allt

Utmaningen

För några dagar sen la en kollega ut en utmaning på sociala medier. Ville vi ta utmaningen att avstå från att kritisera under en veckas tid? Vi fick tolka utmaningen som vi ville och möjlighet att dela erfarenheter i en kommentarstråd om vi ville. Många tackade ja. Nån tackade vänligt för inlägget men avböjde för egen del, eftersom hen ville behålla möjligheten att kritisera makthavare för behandlingen av asylsökande människor. 

Jag antog utmaningen full av tillförsikt och ro. ”Hur svårt kan det va´?”

Nästa dag ska jag ta morgontåget hem. Min vän skjutsar mig till tåget och följer en otydlig GPS vilket resulterar i att vi hamnar fel i stor-Stockholm. Stressad hinner jag genomsköljas av… kritik. Jodå. På Centralstationen får jag med min urtunga väska kryssa mellan ett flertal sms:ande unga kvinnor som inte verkar se mig över huvudtaget. Och jag känner mig: Frustrerad. Otroligt irriterad. Väl framme vid perrongen får vi vänta några minuter extra på att kliva på tåget och när vi äntligen släpps ombord startar en märklig huggsexa om utrymmet vid tågets entrédörr, inga blickar möts, mycket liten hänsyn visas, trängande morgonirriterade människor vill in, trots att alla har platsbiljetter. Obegripligt. Jag rycks med och lämnar till och med en gammal dam åt sitt öde för att söka mig till min egen vagn. Till mitt försvar poppar paragrafryttaren i mig fram: visst har SJ: en regel om att man bara får ha med sig så mycket bagage som man själv kan bära?

Något obehaglig till mods sätter jag mig på min bokade plats i den tysta kupén, beredd att börja arbeta med några av veckans uppgifter. En familj med en liten flicka har slagit sig ner snett framför mig, flickan sjunger för full hals medan tåget rullar mil på mil och jag tänker: ”Kära föräldrar, är ni medvetna om att ni sitter i tyst avdelning..? I tyst avdelning bokar man sig inte med barn… ”

Så kommer jag ihåg den. Utmaningen. Trötthet och skam kommer först. Men sen kommer också insikten om att vitsen med utmaningen kanske inte alls är att lyckas men att bli medveten om vad kritiken berövar mig.

Under en timme har jag inuti mig själv bråkat med en ofullkomlig tillvaro inte bara en gång, utan flera. Jag har gått miste om en vy av ett vaknande Stockholm innan morgontrafiken går igång, en vänlig och blommande stad från periferi till centrum badande i morgonsol och jag har låtit en subtil spänning komma mellan mig och min älskade efter två veckors underbar semester. Jag har missunnat min själ att värmas av en sjungande tvåårig flicka och gått miste om möjligheten att se en dam med tungt bagage skina upp.

För medan tåget rullar sina dryga 65 mil norrut får jag göra en inre resa och jag får ta emot en fin gåva.

Den sjungande flickans pappa vänder sig plötsligt om. Jag ser att han flackar med blicken runt om i vagnen och jag kan ana att han själv känner sig lite orolig. Stör vi? Men han lägger ingen skuld på sitt barn. De hyssjar inte. Tillrättavisar inte. Och när pappan möter min blick, stannar jag kvar i den. Vi ler nästan samtidigt. Kritiken faller som stenar till marken och irritationen är som bortblåst. Allt är väl.

Så, come on, kära utmaning. Jag är redo för dig.

det enda viktiga

denna strävan efter 

ordning

det rätta

kontroll

detta jagande efter

bekräftelse

det synliga

odödlighet

vi har det vi gör

två ord sägs johannes

ha uttalat

i den unga kyrkan

gång på gång

tålmodig

övertygad

rakryggad

”älska varandra”

bara detta

till sist allt

Rosornas tid eller Konsten att bli gammal

Det är rätt många år sen det nådde fram till mig. Det liksom sipprade in långsamt och envist. Jag minns så väl var på kroppen jag såg det först. Händerna. Jag kände igen min mammas händer, välbekant på ett sätt men ett främmande fenomen på mig själv. Först tänkte jag att det skulle räcka med en bra handkräm, också det ett nytt fenomen. I dyra oljor smord har väl aldrig varit min sång, direkt. Och i nån timme var mina händer lite slätare tills jag tvättat händerna efter ett blöjbyte eller diskat bort midda´n. Jag smorde in händerna allt mer sällan. Jag såg åldrandet komma som en tsunami, ofrånkomlig skulle den dra mig med, min kropp skulle sluta fungera, barnen skulle snart flytta hemifrån och så skulle jag dö. Jag skrev Rosorna strax efter hand-uppenbarelsen, en famlande text som slutar med en fråga: Var mitt liv en hägring? Eller en spegling av en okänd framtid? Idag skulle jag nog ha formulerat den sista frågan något tydligare, men jag tror att jag försökte komma åt ett hopp. Det här livet måste avspegla nåt mer, nåt större. Snälla, säg mig att det är så. 

Jag sökte tröst i min trädgård under den tiden och det var väl här som själen fick en aning ro.

Rosor som fått fäste kväver varje liten uppstickare till ogräs eller verkar inte bry sig om det. Rosor är livskraftiga, ogenomträngliga, kompromissar inte och skyddar sin skatt. Skatten. Blommorna. I Norrland är de ofta enkelbladiga och sköra, de kan ha en livstid på en dag om regnet faller nog hårt eller frosten plötsligt återvänder. Jag vet att jag var så otroligt sorgsen varje vår för att jag inte kunde stå ut med att de hade så kort blomning. Men de kunde blomma om. Långsamt sipprade också det in i mig att livet är evigt. De blommar igen och igen. De blommar in i det sista innan de går i vila. De blommar nästa år. Och nästa år. 

Ett människoliv är så kort och jag är en individ som tänker på mig och mitt. Jag vill inte försvinna. Rosen tänker inte på sitt. Där den suttit kommer snart en ny och så blir hela dess existens en gåva till världen. vi människor är som de: en sekunds blomning. Sen kommer andra och tar vid ännu en sekund.

I efterhand ser jag rosornas tid som en magisk, tunn tid när evighetens hinna gick att röra vid. Rosornas tid var tät och full av överraskningar, klara tankar, eld i hjärta och vilja. Sinnena var vidöppna och nu efteråt kan jag se att det var en av de rikaste tiderna i mitt liv. Det var som att jag växte i insikten att livet är nu. Jag ville leva för snart skulle det vara över. Det var under den tiden jag tog upp musiken igen efter tio års tystnad. Det var under den tiden jag hade mina flesta sång-jobb i begravningar. Det var under den tiden jag långsamt började ta in modet att tänka mig en framtid som präst. Det var under den tiden jag på något plan släppte kontrollen om mitt eget liv. Det var under den tiden min tro fick fäste i mig på allvar.

Till sist: 

Två böcker som söker språket för erfarenheten. Richard Rohrs Falling upward och Wilhelm Schmids Konsten att bli gammal. Richard Rohr är fransicansk präst och beskriver livet som två halvor, där den första handlar om att vi formas till de vi är och den andra är en möjlighet att djupna, ta emot, att dö bort från behovet att vara beundrad och så finna livet, Guds djupaste källa. Kriser och smärta är en viktig fördjupningsplats. Hans beskrivning av livsresan är så omgärdad av barmhärtighet och tillit till att allt blir väl till sist: vi kommer hem. Vi kommer hem. Wilhelm Schmid är tysk filosof och beskriver tio steg till jämnmod på ålderns höst. Ett steg till jämnmod är att ta hand om sina relationer. Han uppmuntrar till livslust men också till att våga dö. Jämnmod. Kanske inte alltid. Men då och då.

då och då räcker för mig. framför allt, önskar jag mig att leva nära varje ny erfarenhet, varje fas, varje valv som öppnar sig, som poeten skrev.

Åldrande vän, vi klarar det. 

vid ålstens äng

och dagen går mot kväll 

vid ålstens äng

du leder mig och tar mig lätt vid handen

kanhända är det badbart 

alldeles snart

vi böjer oss och rör den vita sanden

ett pilträd med sin 

grova kluvna stam

rör vattenytan bak

och gräset fram 

och mitt i läkta klykan 

vilar unga barnet mitt

och hjärtat rörs av alla levnadsbanden

och kvällen faller tyst 

på ålstens jord

jag sitter tyst och vilar mitt i stunden

jag tackar för ett liv 

en kort sekund

mitt ögonblick i just den sjövikslunden

där splittring kan bli 

rymd och möjlighet

och kronor sträckas 

längre än jag vet

och när vi vandrar hemåt 

är jag trygg som barn i träd

till växt och tid är all min tillit bunden